Sista dansen

Musiken tystnar, lamporna tänds i taket, man ser krossat glas lite varstans. Kön till garderoben ringlar kilometerlång och man är hungrig och sugen på en falafel med fetaost. Och man tänker att jag skulle fan dragit för minst en halvtimme sen. Ni vet vad jag snackar om?

Låt oss inte hamna där, låt oss sluta när det är som roligast.

När jag började följa winendine för ett år sen var jag på väg att bli lyx-hemmafru och behövde någonting att lägga mina eoner av tid på. Nu ett år senare är jag varken hemma eller fru längre och några eoner av fri tid har jag inte sett röken av på ett bra tag. Så här kommer sista hostningen i matblogg-djungeln på ett tag och det är fantastisk rimmad oxbringa.

Att hitta en oxbringa är inte det lättaste. På Konsum upplyste de mig om att det var lite tuffare kött som de inte hade. Jag gick därifrån, glad över att uppenbarligen vara så tuff i matlagning nu för tiden att Konsum inte räcker till längre. Citygross däremot, de är tuffa de. Där inhandlade jag mitt livs första oxbringa, färdigrimmad och allt.
Den kokades i rotgrönsaker, färska lagerblad, nästan vissnad timjan, bladpersilja, vitpepparkorn, krossad vitlök, kryddnejlikor och annat gott. Himmelska dofter som fyllde mitt kök!

Sen reducerades buljongen ner och späddes och reddes och kryddades med riven pepparot, under tiden att köttet låg och vilade (läs blev kallt).

Detta är exakt sån mat som jag vill ha. Otroligt lagad och otroligt gott och inte alls jobbig att göra.

Jag får tacka Winendine för fina recept under året. Nu ska jag laga mat i tysthet ett tag. Hej så länge!

Hemgjord chokladmousse

Dagens smaker

Rekordet på att vispa åtta äggvitor till skum ligger på en minut och sju sekunder. Jag är numera inte långt därefter när jag sätter sprätt på min ballongvisp, det vispas så det stänker i min lilla lägenhet (är det fusk om det stänker?). Idag var det äggulor och socker, grädde och äggvitor som alla vispades pösigt, tjockt respektive hårt var för sig. Visserligen med en beynnande kramp i armen, men likt en elitidrottare arbetar jag mig igenom smärtan för att nå det hägrande målet på andra sidan: en makalös chokladmousse.

Till det skulle vi ha limesyltade blåbär, dvs blåbär som legat och dragit sig i limesaft, limecest och socker medans man själv sitter och äter lunch på djurgården. Njamnjam!

Jag är smått stolt, smakerna var himmelska. Kanske att limen och blåbären tog över lite, men det hjälper jag upp nästa gång med att gödsla ner lite mer choklad.

Rabarbersylt som inspiration

När man får tag på inspirerande saker känner man sig lite mer levande ett tag, lite närmare allt som är viktigt. Så var det när jag i helgen hörde två 40-åriga killar som just hade börjat på simhopp. Så var det också när jag såg dagens inspirerande winendine-recept (ja, rabarbersylt är viktigt). Men framförallt var det så under dagens matlagning när jag lyssnade igenom Timbuktus nya Sagolandet. Han är mörkare än jag någonsin hört honom, och när sylten kokat klart är jag riktigt låg. Men vilka fantastiska textrader han klämmer ur sig! Jag blir sugen på att skriva, skriva och åter skriva.

Men först har jag en wishlist på mat som jag ska hinna med och idag var det rabarber och vaniljsylt som stod på tur. Vi hade mycket i vår lilla trädgård hemma, men vi hade inte rabarber och därför är det för mig en ganska okänd... grönsak? Frukt? Bara en sån sak som att man skulle skala rabarber var för mig helt okänt. Men vad fint det blev!

Rabarberna kokade med den otroligt lilla mängden vatten som låg och puttrade på botten av kastrullen medans rabarberbitarna mest hade en angenäm ångbastu några våningar upp. En kvart senare plus en skvätt vatten till var det lite mer rinnande och alltså dags att vräka i socker med pektin, läs om det, en ytterst komplicerad struktur med släta och håriga regioner.
Ett självklart komplement till den nykokade sylten var ju glass och här ser vi exempel på det.

Jag vill påstå att det här är den bästa sylt jag nånsin har lagat (utom kanske en lingongsylt som jag gjorde hösten 2000). De sura rabarberna riktigt smälte samman med det söta pektinet, och ovanpå det ett sting av vanilj som alltid är bedårande.

Soppa på bondbönor

Inför den här rätten hade jag lite idéer på att ta med mig bönorna ut i skogen, ställa upp ett campingbord och sen sitta där i grönskan som en annan Anne Lundberg och le huldt in i kameran medans jag sprittade bönor. Kanske med en bildtext om nån skön böna, haha. Men klockan sju en söndagkväll när man har en bättre fest på annan ort i kroppen och dessutom setat i kö på Essingeleden i över en timme hade viljan att le in i en kamera trappats ner något. Så det blir bara bilder på riktiga bönor.

Ett kilo bönor bönor kom jag över på Hötorget, till vrakpris vill man ju gärna tro. Av detta blev det en liten skål vita bönor som sen fyllde en ännu mindre skål när det vita skalet försvunnit och bönorna var gröna.


Under tiden puttrade morot, rotselleri, lök, vitlök, vin, vatten, purjulök, lagerblad och palsternacka ihop till en grönsaksbuljong på spisen. Väldigt genuint med egna fonder, jag gillar det. Spetsade dock med lite köpt kycklingfond för att det skulle smaka något. Buljongen mixades fint ihop med grädde och hälften av bönorna. Den andra hälften ingick som hela i soppan, men eftersom bondbönor inte flyter så syns de inte.

Det var otroligt gott och kändes lyxigt och somrigt. Är dock tveksam om en timmes jobb är ok för endast en portion mat. Kanske kan man sätta någon praoelev på jobbet.