Höstfotografering

Naturfoto igen! Hösten är ju så fin. Speciellt i Beijers park.

Självgravat alltså...

Koriandergravad torskrygg alltså, ni hör ju hur modernt det låter. Jag har velat göra den här ända sen den dök upp, inte minst för att i framtida mat-samtal kunna slänga mig med saker som "jaså du gillar gravad lax? Ja, det är ju klassiskt, men själv har jag gått över på tosk. Koriandergravad torsk." eller "Ja, jag brukar ju såklart grava min fisk själv. Du skulle pröva det, det är ganska enkelt...". Eller nåt annat drygt.

Grava är att begrava i salt, socker och smaktillsats, enkelt uttryckt, allt enligt wikipedia. Och det gjorde jag, i en plastpåse. Såg inte i receptet vart den färska koriandern skulle vara så jag klippte ner lite av den också i påsen. Och sen in i kylskåpet.

Har hört nånstans att man ska trycka till lite när man gravar så jag la en ost ovanpå. Och sen fick det ligga i 24 timmar. Noga räknat fick det ligga ett halvt dygn till eftersom jag satt mitt i en pizzamiddag när de 24 timmarna var avklarade.
Ut kom detta.

Jag ska säga redan från början att det var torsken jag var mest intresserad av, senapssåsen lämnade jag åt sitt öde denna gång då jag inte är så förtjust i senap.
Och smaken på den gravade skapelsen då? Det var inte helt den sensationen jag hade förväntat mig. Inte helt. En ganska salt och fast klump fisk. Jag vet inte om man ska skölja av fisken lite, men den lilla bit jag stoppade i mig gav mig inget direkt begär efter resten. Dock så gillade jag smaken av koriandern som man kunde ana nånstans långt därborta.

Kantarellmacka 2.0

Jag är ju mycket för det där med det enkla livet. Jag är helt enkelt lite mer svart-kaffe-tjej än cappuccino-tjej, om man säger så. Lite mer ölkväll på stan än bal på slottet. Lite mer hostel än lyxhotell (fast gärna lyxhotellfrukost).

Men enligt all självterapi måste man ju utmana sig själv då och då. Så det är med en viss bävan men ändå mod och djärvhet som jag ska ge mig på att uppgradera min enkla kantarellmacka idag. För att lyxa till det lite.

Så medan en fryst gammal potatis och purjolöksoppa brummade runt i micron så började jag steka lök (i socker, bara en sån sak) och sen svamp.

Sen i med bara goda grejer; vin, grädde, mer smör, ost och kycklingfond (fast det ska man nog vara försiktig med). Det kan ju inte misslyckas. Och sen in i ungen.



Och här är dom, de rara mackorna. Den längst bort är med extraost, den närmast utan. Geggan i muggen är min soppa.

Och det här var så gott att det undslapp mig några förtjusta oh:n och ah:n när jag åt det! Så ut och plocka kantareller med er nu, alternativt spring iväg till torget, innan hösten är slut.

Såsernas sås: bearnaisen

Jag kände att jag nästan förtog mig lite förra veckan när jag gjorde två maträtter. Denna vecka har jag legat lågt, men idag sprang jag på självaste winendine-Adam på stan. Som alltid kan man inte låta bli att ryckas med i hans smittande optimism och jag kände hur jag fylldes med ny inspiration efter samtalet och ville laga mat. Idag skulle det bli en gammal hederlig kött-sås-potatis-middag! Det vill säga ryggbiff med bearnaise.

En snabb titt på ICA visar att bearnaise finns på flaska, plastburk, tetra, plastpåse och som torrpulver.

Så att göra själv känns nästan som overkill. Men man vill ju gärna verka lite genuin, så jag ställde mig faktiskt och kokade vinäger med charlottenlök och dragon och körde hela racet.

Kött-delen av denna rätt var dock inte lika lätt. Jag vet inte, det blev helt enkelt inte lika gott som det var i mina drömmar. Kanske kryddade jag dåligt eller så börjar jag misstänka att jag inte tycker om den rena köttsmaken... inte helt nöjd där.

Så här såg det bländande resultatet ut. Riktigt god sås. Funderar dock på att göra ett blindtest med alla såserna i bilden högst upp plus min egen och kolla vilken jag gillar bäst. Vad tror ni?

Konsthistoria

I väntan på nästa matinlägg måste jag skriva om min nya idol inom konst: Andreas Vesalius. Naturligtvis är detta hämtat ur pågående delkursen inom idéhistorian.

Med den tidens (cirka 1400-tal kanske) nyvaknade intresse för människokroppen och döden så gjorde han träsnitt av flådda människor (främst karlar) och skelett. Dessa var ofta placerade i naturen eftersom man numera började anse att människan var en del av naturen. Dessa verkligt häftiga bilder är ur Vesalius bok, som kom ut 1543. För övrigt samma år som Kopernikus publicerade sin heliocentriska, kätterska världsbild och sen passade på att dö. Det var uppenbarligen ett händelserikt år.



Bilderna har jag snott här bl.a. och upphovsrätten borde väl tillhöra, ja Vesalius själv, död 1564.

Söndagsmiddag for the win

I numera massvis med år har jag spelat innebandy på söndagkvällarna, på Victoriastadion i Lund. Det har medfört att det blivit mycket lite söndagsmiddagar de senaste åren. Men för tillfället är vi nere i tvåan och vänder och därför är matchtiden tillfälligt (jodå, för vi ska upp i ettan igen) ändrad till måndagkvällar. Alltså får man passa på med en söndagsmiddag.

Och då blir det kyckling till middag. Ungrostad sådan med örter och lika ungrostade tomater till. Örterna var timjan, persilja och rosmarin. Det här är fantastiska växter, googlar man lite ser man att jag numera borde ha lägre blodtryck, bättre minne och vara allmänt avslappnad. Jag pillade in mirakelkuren under skinnet på kycklingen och körde in det i ugnen.


Det hela stod en timme i ugnen, och jag lyckades inte med termometer för det var så svårt att hitta tjockaste stället på en liten en-kilos-kyckling.
Tomaterna däremot såg verkligen inte alls ut som på bilden. De var lite mer brunsvarta än de fina röda på winedine-sidan. Misstänker att bilden på winendine är photoshopad, men det är lugnt för det gjorde jag med min också.



Och det här var en fantastisk middag. Speciellt tomaterna, men även kycklingen. Kommer man över den där kladdiga biten att smeta in smör under skinnet på en kyckling så är detta rätten man ska ha en söndagkväll.

Bondbönor...what?

Jag tänkte egentligen gör soppa på bondbönor. Sprang stan runt efter bondbönor. På torget på möllan pekade de på brytbönorna men den gick jag inte på. På hemköp hittade jag bara praktikanter som gömde sig bland hyllorna och de ryckte hjälplöst på axlarna och visste inget om bondbönor. Jag ville morra nåt om dagens ungdom men eftersom jag inte själv är säker på hur bondbönor ser ut så höll jag käft. Flickan på Mårtenstorget i Lund var vänlig nog att berätta att bondbönor mest finns en kort tid på sommaren. Vem kunde ana att det var sån säsongsmat vi höll på med här. Ramslök till ramslökssoppan vågade jag inte ens fråga om. Så jag suckade och la de recepten i högen "att göra nästa sommar".

Istället är det höst nu, det vet jag för jag fick blöta skor när jag var i Svedala idag. Så jag bestämde mig för nåt mysigare än bönsoppa, dvs fiskgryta med aioli. Det trevliga med den här rätten är ju just aiolin, jag har nämligen bestämt mig för att göra mer saker från grunden. Här ser ni grunden.

en aioli blir till

Vispvispvisp.
Och sen skalade jag ett ton räkor och kokade en buljong på skalen. Var väldigt nära spara krafset och hälla bort buljongen när jag silade. Det är ju oftast så man gör när man häller av kokvatten.

Och sist liksom börja om i grytan med fänkål, salladslök, fisk och buljong. Fänkål är ju så gott, jag tror jag skulle kunna leva på det. Om man fick aioli till. Denna aioli blev förresten kanske lite lös, den rann ner lite i fisksoppan, det är nog inte meningen.

Och där satt jag och mumsade i mig till lyxfällan-repris på tv3 sen. Sicken livstilsblogg detta är!