Citroncupcakes

På min tid när jag jobbade med en av winendines grundare kan jag inte minnas att det serverade cupcakes och macarons i tid och otid. Nu verkar teamleader-Adam ha gått en hur-man-motiverar-sina-underhuggare-kurs (projektledarkurs tror jag de kallas) för man kan läsa hurrarop på nätet lite varstans över dessa fikor. Till exempel när de här citron-cupcakesen publicerades på winendine. Läs och begrunda, det här är motsatsen till näthat.

Men ack, eftersom jag inte jobbar kvar på detta himmelska ställe så får jag göra mina egna istället. Till min hjälp hade jag idag en fotograf. Han tröttnade dock och under svordomar över min kamera (som tydligen var mycket sämre än hans fantastiska d7000) så överlät han till sist plåtningen till mig. Har inte riktigt koll på vem som tagit bilderna som kom med i inlägget, tycker ni att det är en fin bild så är det nog jag, tycker ni inte det skyller jag på honom.

Man börjar med att vispa smör, socker och ägg poröst. Det är jobbigt. Speciellt med min ballong-visp för efter bara några tag fick man sluta och pilla ut allt ur ballongen (detta hände för övrigt även med frostingen sen). Sen har man ungefär i resten. Rackans goda muffins får man lova att säga, men vi stoppar inte där.



Winendine föreslog sprits M1 för frostingen. Jag hade inte M1 eller någon annan, men å andra sidan kunde nog jag känna mig blåst på den spritsningen i allmänhet då min frosting var av en annan karaktär än winendines och droppade ner på tallriken istället för att stanna i jämna vågor. Men det var också fint.



Fotografen tog en tillfällig paus i sin diet (även den ganska tillfällig) och stoppade förtjust i sig en. Den fick klart högre betyg än kameran kan man säga. Själv klämde jag tre. Jag instämmer i nätmobben, fantastiskt goda små kreationer!

Mitt liv i en dilbert-strip

Om man som jag har ett namn som blir fel 99 gånger av 100 (fick för övrigt felstavning i mailadressen på mitt nya konsultbolag, samma felstavning som det står på 500 visitkort som ligger kvar i någon låda på mitt gamla konsultbolag), ja allltså har man ett sånt namn så önskar man bara att folk skulle sluta försöka att tänka själva. Och ALDRIG ANVÄNDA NÅT ANNAT ÄN COPY PASTE.

Men icke. Idag när jag slitit mig i håret i några veckor för att mitt UNIX-konto varit paj (från födseln) såg jag att mitt unika id (ihoptråcklat av för och efternamn) var felskrivet i en path som förmodligen gjorde att hemkatalogen inte kunde skapas/mountas (har inte riktigt koll på detaljerna där). Än en gång; att nån sitter och skriver in dessa saker för hand. Fortfarande. År 2011. Och dessutom misslyckas med det! Det kan ju göra en gråtfärdig.

Dessutom så kan inte detta ordnas trots att både jag och kille på HP nu sett problemet. Han får nämligen inte lägga något ärende på detta då jag inte har access till IT-support trots att jag har beställt som en galning allt som börjar på support och min chef har ett heltidsjobb med att godkänna alla mina beställningar. Kanske har även den ett felaktigt id inskrivet nånstans djupt ner i gömmorna, det är det ingen som vet.

Så jag gick hem tidigt idag och gjorde fänkålscappuccino i ren uppgivenhet över världens idioti. Fänkål, min favorit-grönsak! Men det var ingenting som blev bättre av det, den såg inte alls ut som Winendines mysiga cappuccino. Men jag tog Adam på orden (i kommentaren till förra inlägget) och ett par ganska mediokra bilder blev synnerligen stylade idag.


Det smakade ok, kanske litta mjäkigt. När jag hade ätit upp detta hade jag några deciliter kvar. Hällde det över nykokt pasta, la en äggula ovanpå och täckte allt med fusk-parmesan och svartpeppar. Mm, vardagsmiddag!

Färgade shrimpcakes

Jag var just hemma hos en kompis som skröt om sin fina MacBook pro. Man var ju såklart tvungen att titta på tingesten även om jag kanske inte är världens mest datorintresserade människa. Själv hackar jag mig fram på en gammal vaio hemma. 512 Mb RAM, göttans så länge man inte öppnar en pdf-sida, för då hostas och spottas det i några minuter så att precis allt annat står still inklusive gtalk och spotify.

Nåja, jag ska inte racka ner på min gamla trotjänare. Jag fingrade alltså pliktskyldigast på macen och surfade lite, bl.a. till denna blogg. Och det var dagens överraskning, för shit, vilka färger. Och helt plötsligt inser jag att alla vackra bilder jag lägger upp ser ut som cirkusmotiv på omvärldens datorer. Förmodligen för att min gamla trotjänare börjar bli senil och har en skev verklighetsuppfattning om världens färger. Men jag tänker INTE foga mig efter omvärldens standard och bara för det kommer det ett nytt inlägg nu. Ett inlägg som förmodligen även det ser sjukt ut i färgerna för er men är fint för mig. (Hehe, djupt, den parallellen kan man dra till mycket i livet.) Fast bakgrunden på det första kortet är fondväggen i mitt nya kök, den ser lite småsjuk ut i verkligheten också.

Det var alltså shrimpcakes jag gjorde nu. "Kör räkorna i kvarn tillsammans med kexen och torsken." Mitt kök har ju knappt en stekpanna nu, någon kvarn går rakt inte att hitta. Lånade en stavmixer av mina föräldrar och gick lös på räkor, fisk och kex. Och den uppgiften var nog den stackars stavmixern lite övermäktig för en smygande lukt av bränt började komma mot slutet. Fiskfärs blev det i allafall.

Och sen stektes det med smör och citronerades. Och en alldeles nyinköpt sweetchili-sås!

Annorlunda. Jag har aldrig ätit crabcakes så referensen är väl skral, men det här blev ändå två ypperligt goda middagar.

Broccolisoppa och sjögräs

Igår messade mina Malmö-vänner C och J att de satt på Sjögräs och tog en öl och att jag skulle komma. När jag undrade var Sjögräs låg hade de ingen aning, de hade gått i en timme för att komma dit. Starta i Slussen, sikta på Medis och en timme senare hamna på Mariatorget, det är vad jag kallar promenad på plats. Men de säger ju att folk som går vilse går runt i cirklar. Förmodligen hade de trötta och modfällda fått syn på sjögräs-skylten, kravlat sig in och där kännt hoppet återvända och livsandarna komma igång igen.

Denna trevliga tillställning, som fortsatte på Black and brown med mellanstopp på en indisk restaurang, gjorde att jag inte hann blogga min broccolisoppa igår. Men här kommer den!

Jag vill börja med att påpeka att det var ingen chans att jag skulle få ner fyra broccolibuketter i fem dl vätska. Jag stod och tryckte på dem ett tag för att de skulle komma ner under ytan, men icke. Det här är två och en halv bukett och ni ser vattnet/buljongen som bubblar upp lite till vänster.

Ändå blev soppan ganska tjock när jag mixat ner salt, socker och grädde, hur förklarar man det? Jag tänker att broccolibuketter är olika stora i Malmö och Stockholm.
Färdigmixad och färdiggarnerad såg den ut så här.

Det ser ut som kräk, det smakade lite godare än så. Dock så var det ingen smak-uppenbarelse. Kanske kokade inte broccolin tillräckligt länge, kanske skulle jag kryddat upp den ännu mer, men jag var dödligt hungrig när jag gjorde den och gav mig inte tid till förfining. Note to self: alltid äta en förrätt innan du börjar laga mat.

Nypremiär

Jag ska inte tråka ut er med detaljer om min flytt, som för övrigt inte är klar än. 9 lådor plus möbler är kvar i klorna på flyttfirman, men materialist som jag är ska jag rädda dem! Förr eller senare. Under tiden tillbringar jag kvällarna med sånt som man gjorde innan internet (det är mer bredbandsbolagets fel än flyttfirmans) och tv fanns. Läsa, rita, prata i telefon, lyssna på hörböcker, lyssna på radion på mobilen (vilken fantastisk applikation, vem kan ha haft hand om den tro...).

Då alla mina vispar, skålar och inte minst mixern, plättlaggen och smörgåsjärnet är nedpackade så känns köket lite rumphugget för tillfället. Dock har jag en kastrull och en uppsättning bestick. Jag har dessutom med mig kameran (minus laddaren tyvärr) så jag tycker att alla beståndsdelar för ett winendinestalkerinlägg finns.

Skulle försöka mig på dessa fantastiska knäcktartletter. Det verkade så enkelt, bara puttra ihop och sen låta stelna upp och ner och vips hade man kalasgoda formar. Men det var inte så enkelt. De två första hamnade i en trasslig hög när jag skulle ta upp dem från plåten. Ungefär så som mina pannkakor brukar se ut när jag vänder dem. De andra två fick jag faktiskt upp på två tekoppar.

Men som ni ser blev det inte helt lyckat. Jag tror att tricket är att koka smeten precis exakt rätt tid, och sen låta dem vara i ugnen precis exakt rätt tid och sist men inte minst låta dem svalna på plåten precis exakt rätt tid innan man lyfter dem. Nånstans missade jag lite.

Här ser ni den vänstra från bilden ovan med lite lakritsglass och fikonsylt, då jag inte äter hjortron gärna.


Ja, som ni ser har dessa skapelser ingenting gemensamt med winendinens tjusiga dessert, det känns som att jag har misshandlat deras recept. Mina syskonbarn tuggade dock i sig resterna av de trasiga flanen en timme senare och det tog jag som ett tveksamt godkänt för dess smak.