Men enligt all självterapi måste man ju utmana sig själv då och då. Så det är med en viss bävan men ändå mod och djärvhet som jag ska ge mig på att uppgradera min enkla kantarellmacka idag. För att lyxa till det lite.
Så medan en fryst gammal potatis och purjolöksoppa brummade runt i micron så började jag steka lök (i socker, bara en sån sak) och sen svamp.
Sen i med bara goda grejer; vin, grädde, mer smör, ost och kycklingfond (fast det ska man nog vara försiktig med). Det kan ju inte misslyckas. Och sen in i ungen.
Och här är dom, de rara mackorna. Den längst bort är med extraost, den närmast utan. Geggan i muggen är min soppa.
Och det här var så gott att det undslapp mig några förtjusta oh:n och ah:n när jag åt det! Så ut och plocka kantareller med er nu, alternativt spring iväg till torget, innan hösten är slut.
Tycker fotona blir bättre och bättre. Våga närbilder! Inspirerande, och det ser dessutom så sjukt gott ut.
ReplyDeleteEller förresten, nu när jag tittade igenom alla dina bilder på en och samma gång så får jag faktiskt påstå att dom har hållit en jämn hög kvalitet ett bra tag. :)
ReplyDeleteLite sent att plocka kantareller här, snön kom idag. Men för ett par månader sen var det bra:)
ReplyDeleteJonas: :)
ReplyDeleteDaniel: Du får göra en utflykt till torget. Ingen ansträngning är för stor för denna mackan.
Ser bra ut IGEN. Dock hade jag skurit av kanterna, men de kanske blir goda av allt fett :)
ReplyDeleteoch nu tänkte jag skriva nåt drygt om att det minsann inte stod i receptet, men det gjorde det ju visst... tydligen missade jag raden med att skära bort kanterna och även att steka brödet :S
ReplyDeleteAdams föräldrar skar alltid bort kanterna på hans mackor när han var lite. Har hört att de gör det än idag förresten.
ReplyDeleteTycker gott du kan köra den mer mer rustika varianten med kanterna kvar :)
ReplyDelete