McCullin-effekten

Bilder behöver inte se gamla ut från 1800-talet, här har jag försökt få ett nytaget kort se ut som ett gammalt foto från mja... efterkrigstiden. I en tutorial jag halvföljde så kallades det McCullin-effekt. Jag vet inte om det är lite mycket att tillskriva just honom allt det. Det ska iallafall vara höga kontraster och mycket kornighet. Bilden ska se ut lite som att den är tagen ur en gammal tidning.

Här ser vi resultatet (klicka på bilden för att få se den större):


Den ursprungliga bilden har min pojkvän tagit på en fika en molnig dag i somras.

Slaget i köket

Det här är jevka som stalkerbloggar winendine och idag har turen kommit till Tapas med räkröra.

Efter att ha kollat på sagan om ringen-triologin hela helgen så ställde jag upp räkorna för fotografering som på ett slagfält, gnolandes på soundtracket.

Förmodar att det är Aragorn med fränder som står längst fram.

Det gick dåligt för räkorna, jag är en jävel på att skala räkor nämligen. Snabbt som attan slet jag rustningen av dem och sen begravde dem under paprika och purjo, balsamerade i majonäs.

Här nedan ser ni deras delikata gravar.


Frid över räkorna, det var väldigt gott.

Finfrämmande = finmat

För inte alls länge sen slängde winendine upp detta recept på rödbetor med getost. Jag har ju en stående hangup på rödbetor och tyckte därför att det passade bra att testa nu i helgen. Speciellt som jag hade finfrämmande på besök.

Detta verkade inte alls knivigt, den enda försvårande omständighet var att jag gjorde vanlig mat samtidigt och har en dålig simultanförmåga.
Började med att rosta pinjenötter. Stod och fotade det så länge så att de såklart brändes och fick slänga i en andra omgång. Dessvärre blev inget av dessa surt förvärvade foton så bra att jag kunde använda.
Istället fick det bli ett foto på lagom borstade, men ack så finlemmade rödbetor i min minsta kastrull.

Sådär upphetsande bild, men det är viktigt att visa själva processen i köket också, kan jag tycka.

Efter att de hade kokat snäppade jag bort skalet som på skållade mandlar. Winendine tyckte att man skulle ha kvar den långa, smala biten och så fick det bli.
Och sen osten. "den som ser ut som en limpa" var slut, men damen på möllans ost föreslog en annan god ost och den gjorde hela rätten!
Lite honung och icke vidbrända pinjenötter på det och sen var succén ett faktum, check this out!



Edit 1:a september: Jevka tycker att det är skönt att flera gör hennes misstag. Till exempel Lotta Lundgren på rosade Taffel en vecka senare, kolla här.

Grindstugans kantarell-frittata

Jag har länge spanat in kantarellfrittatan nu, den som kallas för Grindstugans frittata. Jag vet inte vad Grindstugan är, men namnet bjuder in till fantasier om en sedan länge nedbrunnen herrgård där bara grindstugan finns kvar. Inte många visste om vad som hade hänt med herrgården, då den tidens postgång inte var mycket att lita på, utan kom färdandes långväga iallafall. Döm om deras sorg när den gamla herrgården var nerbrunnen till grunden. För att klara natten fick de ligga över i grindstugan för herrgården låg minst en dagsfärd från allt annat, så det var ingen tid att åka tillbaka samma dag. I grindstugan bjöds det också på frittata efter säsong och den olika gäster tyckte allra bäst om var kantarellfrittatan.

Eller?



Jag knäckte några ägg och började sen att putsa kantareller för glatta livet. Jag har mina åsikter om hur kantareller ska skäras, men det kunde jag besparat mig den här gången för allt försvann ju ner i äggstanningen så inget syntes längre.

Och medan regnet skvalade utanför puttrade min första frittata i stekpannan. Dock var den misstänkt lik en omelett och det har jag gjort förr. På eget bevåg la jag upp lite opretantiös sallad också, mest för att jag har hört att grönt är nyttigt.



Och voila!
Det stod på sidan att detta skulle vara 2 portioner, det är naturligtvis nys, det räckte precis till lunch till en person. Kantarell-lunch!

Istället för gatufoto

Här hade jag egentligen velat skriva ett fantastiskt inlägg om gatufoto och helst visa upp fantastiska bilder. Det blev inte så för bilderna blev inte nånstans fantastiska och hela inlägget får vänta.

Istället ska jag ge lite länktips. Fina gatufotobilder kan ni se i fotosidans gatufotopool. Tills jag har lagt upp snygga här alltså.
Dessutom har jag hittat de extremt trevliga bloggarna Another Cyborgmanifesto och Matmolekyler. Den förra via länk om duktiga flickan-syndromet och det är ju alltid intressant att vrida och vända på. Och efter att ha kollat runt fanns det mer på den bloggen som jag gillade. Matmolekyler verkar hållas av matskribenten Lisa Förare Winbladh och hon har en intressant vinkling på mat.

Så håll till godo så länge, så får vi se om jag själv kan smälla upp en kantarellfrittata snart. I väntan på att snygga gatufotobilder ska bildas i min kamera.

bleach bypass

Att förändra sina bilder så att de ser som en gammal tv-serie är en annan grej jag testade. Metoden heter bleach bypass och mer om det kan man läsa här. Som jag förstår det så hoppar man blekningen av silvret, vilket betyder att det i princip blir kvar ett svartvitt foto ovanpå färgen. Färgerna ska alltså se lite nedtagna ut i skalan och bilden/filmen får ett ganska skitigt och hårt uttryck. Jag använde ju såklart photoshop.

Här är ett foto från kallbadhuset på ribban som jag försökt få se ut så.


Och här är ursprungsbilden:

ps torsdag

Jag lagar inte bara mat på min arbetslösa tid, jag sitter och hänger en del framför datorn också. Tänkte försöka göra slag i saken att en gång för alla lära mig lite om photoshop. Hade en gång i tiden dels en del häftiga t-shirtförslag i huvudet och dels ett helt fotoprojekt på gång, men allt stöp på grund av att photoshop var så fantastiskt mycket svårare än jag trodde. Kanske har man tid att friska upp sig lite nu.

Anyho, här nedan har jag försökt göra om en bild så att det ser ut som ett gammalt salttryck från 1800-talet. Enligt min tidning sysslade Fox Talbot en del med sånt.

Ursprungsbilden är denna:


och resultatet är detta (klicka på bilden för att få se större):



I efterhand kan man ångra att man fick med en plastbåt på en bild från 1800-talet, men vid det laget pallade jag inte göra om det.

Jag kan inte säga att jag tycker att fotot ser så gammalt ut. Jag vet att ni finns därute, ni som kan detta. Hör av er med tips!

Onsdagsmat

När jag var liten lurade min syster i mig att man blir smart av fisk. Naturligtvis trodde jag på det, det lät rimligt. Däremot kanske jag inte ville ha så mycket fisk för det, jag tyckte nog att jag var smart nog helt enkelt.

Idag bjöds det på penne rigate med lax i mitt hushåll (helt orelaterat ovanstående anekdot). Jag tycker fortfarande att det är lite lurigt med löken, det var knappt så att de på hemköp visste vad färsklök var heller. Till fick jag nåt i handen med stjälk och det kändes bra.
Detta var vad som slängdes ner i min gryta.


Det blev en välkokt historia eftersom penne kokas mycket längre än mina vanliga makaroner, så hela den extratiden fick grytan stå och extrakoka ihop sig.


Och resultatet? I kommentarerna till den här rätten på winendine.se har Freddy skrivit "Den blev supergod. Utan den här bloggen vill jag inte leva." och det är lite så jag också känner nu :)

Sommarens sista hostning

Igår, på kanske den regnigaste av alla dagar, så skulle jag få en uppskjuten födelsedagsmiddag. Vad passar bättre till det än att mjuka upp kocken med liten mojito före maten, närmare bestämt flädermojito.

Mojito innhåller tradionellt mynta, lime, rom, rörsocker, sodavatten och krossad is.


Här var sockret utbytt mot flädersaft och det var inte utan att jag saknade knastret mellan tänderna lite. I gengäld fick man ju den fräscha smaken av fläder.

Mojito är en av mina absoluta favoritdrinkar och inom den genren måste jag belysa debasers hallon-mojito. Förbaskat gott. Men denna gick inte heller av för hackor och som synes på bilden nedan var det inte bara jag som tyckte det var gott utan även kocken ifråga.

Kött is the shit

Har bestämt mig för att testa göra kött. För det ÄR ju så enkelt enligt alla.
Winendine har ju flera sorters rostbiffar men jag valde ju självklart den godaste.

Salt, peppar, persilja, vitlök åkte alla på i rikliga mängder och sen in i ugnen.

Jag vet sen tidigare att det är nåt knas på timern på min stek-termometer. Förra gången jag skulle testa detta (kan det varit 2-3 år sen?) så pep den aldrig och köttet blev sorgligt gråbrunt. Gott tycker vissa, jag gillar mer en rosa nyans. Alltså kände jag mig rätt så upptagen när jag kollade var 10 minut. Folk med fungerande timer kan förmodligen städa, titta på nån film eller bara slappna av under tiden.

Å andra sidan var det värt besväret för det blev förbaskat bra ju! Drog ut den precis när temperaturen smet upp på 57.

Så nu har jag en makalös vitlöksdoftande rostbiff i köket. Jag är ju ingen köttätare av rang och dessutom käkade jag korvstroganoff till middag, så jag är inte riktigt säker på vad jag ska göra med allt detta kött. Doggybag anyone?