Sista dansen

Musiken tystnar, lamporna tänds i taket, man ser krossat glas lite varstans. Kön till garderoben ringlar kilometerlång och man är hungrig och sugen på en falafel med fetaost. Och man tänker att jag skulle fan dragit för minst en halvtimme sen. Ni vet vad jag snackar om?

Låt oss inte hamna där, låt oss sluta när det är som roligast.

När jag började följa winendine för ett år sen var jag på väg att bli lyx-hemmafru och behövde någonting att lägga mina eoner av tid på. Nu ett år senare är jag varken hemma eller fru längre och några eoner av fri tid har jag inte sett röken av på ett bra tag. Så här kommer sista hostningen i matblogg-djungeln på ett tag och det är fantastisk rimmad oxbringa.

Att hitta en oxbringa är inte det lättaste. På Konsum upplyste de mig om att det var lite tuffare kött som de inte hade. Jag gick därifrån, glad över att uppenbarligen vara så tuff i matlagning nu för tiden att Konsum inte räcker till längre. Citygross däremot, de är tuffa de. Där inhandlade jag mitt livs första oxbringa, färdigrimmad och allt.
Den kokades i rotgrönsaker, färska lagerblad, nästan vissnad timjan, bladpersilja, vitpepparkorn, krossad vitlök, kryddnejlikor och annat gott. Himmelska dofter som fyllde mitt kök!

Sen reducerades buljongen ner och späddes och reddes och kryddades med riven pepparot, under tiden att köttet låg och vilade (läs blev kallt).

Detta är exakt sån mat som jag vill ha. Otroligt lagad och otroligt gott och inte alls jobbig att göra.

Jag får tacka Winendine för fina recept under året. Nu ska jag laga mat i tysthet ett tag. Hej så länge!

Hemgjord chokladmousse

Dagens smaker

Rekordet på att vispa åtta äggvitor till skum ligger på en minut och sju sekunder. Jag är numera inte långt därefter när jag sätter sprätt på min ballongvisp, det vispas så det stänker i min lilla lägenhet (är det fusk om det stänker?). Idag var det äggulor och socker, grädde och äggvitor som alla vispades pösigt, tjockt respektive hårt var för sig. Visserligen med en beynnande kramp i armen, men likt en elitidrottare arbetar jag mig igenom smärtan för att nå det hägrande målet på andra sidan: en makalös chokladmousse.

Till det skulle vi ha limesyltade blåbär, dvs blåbär som legat och dragit sig i limesaft, limecest och socker medans man själv sitter och äter lunch på djurgården. Njamnjam!

Jag är smått stolt, smakerna var himmelska. Kanske att limen och blåbären tog över lite, men det hjälper jag upp nästa gång med att gödsla ner lite mer choklad.

Rabarbersylt som inspiration

När man får tag på inspirerande saker känner man sig lite mer levande ett tag, lite närmare allt som är viktigt. Så var det när jag i helgen hörde två 40-åriga killar som just hade börjat på simhopp. Så var det också när jag såg dagens inspirerande winendine-recept (ja, rabarbersylt är viktigt). Men framförallt var det så under dagens matlagning när jag lyssnade igenom Timbuktus nya Sagolandet. Han är mörkare än jag någonsin hört honom, och när sylten kokat klart är jag riktigt låg. Men vilka fantastiska textrader han klämmer ur sig! Jag blir sugen på att skriva, skriva och åter skriva.

Men först har jag en wishlist på mat som jag ska hinna med och idag var det rabarber och vaniljsylt som stod på tur. Vi hade mycket i vår lilla trädgård hemma, men vi hade inte rabarber och därför är det för mig en ganska okänd... grönsak? Frukt? Bara en sån sak som att man skulle skala rabarber var för mig helt okänt. Men vad fint det blev!

Rabarberna kokade med den otroligt lilla mängden vatten som låg och puttrade på botten av kastrullen medans rabarberbitarna mest hade en angenäm ångbastu några våningar upp. En kvart senare plus en skvätt vatten till var det lite mer rinnande och alltså dags att vräka i socker med pektin, läs om det, en ytterst komplicerad struktur med släta och håriga regioner.
Ett självklart komplement till den nykokade sylten var ju glass och här ser vi exempel på det.

Jag vill påstå att det här är den bästa sylt jag nånsin har lagat (utom kanske en lingongsylt som jag gjorde hösten 2000). De sura rabarberna riktigt smälte samman med det söta pektinet, och ovanpå det ett sting av vanilj som alltid är bedårande.

Soppa på bondbönor

Inför den här rätten hade jag lite idéer på att ta med mig bönorna ut i skogen, ställa upp ett campingbord och sen sitta där i grönskan som en annan Anne Lundberg och le huldt in i kameran medans jag sprittade bönor. Kanske med en bildtext om nån skön böna, haha. Men klockan sju en söndagkväll när man har en bättre fest på annan ort i kroppen och dessutom setat i kö på Essingeleden i över en timme hade viljan att le in i en kamera trappats ner något. Så det blir bara bilder på riktiga bönor.

Ett kilo bönor bönor kom jag över på Hötorget, till vrakpris vill man ju gärna tro. Av detta blev det en liten skål vita bönor som sen fyllde en ännu mindre skål när det vita skalet försvunnit och bönorna var gröna.


Under tiden puttrade morot, rotselleri, lök, vitlök, vin, vatten, purjulök, lagerblad och palsternacka ihop till en grönsaksbuljong på spisen. Väldigt genuint med egna fonder, jag gillar det. Spetsade dock med lite köpt kycklingfond för att det skulle smaka något. Buljongen mixades fint ihop med grädde och hälften av bönorna. Den andra hälften ingick som hela i soppan, men eftersom bondbönor inte flyter så syns de inte.

Det var otroligt gott och kändes lyxigt och somrigt. Är dock tveksam om en timmes jobb är ok för endast en portion mat. Kanske kan man sätta någon praoelev på jobbet.

Här får ni

För att Karen O är coolast i världen och för att jag har gått med Gold Lion i huvudet hela dagen på jobbet.
Man hinner ju inte så mycket mer än att existera den här hektiska perioden mellan vår och sommar, så detta är allt jag kan ge er just nu. Men det är inte lite det.

Måndags-kött

Det jobbas en hel del nu, gott folk. Det går åt mer tid än vad det skulle behövas och det kan vi nog skylla på min oförmåga att kommunicera med spectrumanalysatorer och signalgeneratorer. Det finns uppenbara kunskapsluckor där. Men det är även problem i kommunikationen med projektledare. Fast där har jag mer kunskap och övning.
Ändå vill inte jag ta på mig alla kommunikationsproblem. Både spectrumanalysatorn och projektledaren får t.ex. slut på minne då och då. Spectrumanalysatorn fryser medans projektledaren börjar upprepa sig om igen. Konsekvensen blir i båda fallen att allt tar längre tid för mig plus en del tandagnisslan.

Då är det skönt att komma hem till färdiglagad mat som man bara kan värma. Det gjorde jag inte idag, men det gjorde jag i måndags eftersom jag hade en sån god söndagsmiddag som det blev rester av. Lövbit med proscuitto och parmesan på en måndag, jo jag tackar jag.

Jag bredde fint ut lövbiffen på en skärbräda och täckte den med skinka, ost och grönt som en bättre crouque monsieur. Sist lät jag svartpeppar och salt snöa ner över alltsammans.

Jag petade ihop det med en tandpetare och stekte i smör. Svårare än så var det liksom inte. När köttet var klart skulle man göra en sedvanlig skysås, så jag skvätte enligt recept ner vin och kalvfond och socker i pannan. Och vilken skysås! Så himla gott! Älskar att hitta såna här små del-guldkorn i recept som sparas.
Jag serverade med potatis och broccoli, men potatisen såg så opittoresk ut så den fick inte vara med på bild.

Som Biffen skrev i kommentarerna på Winendine (fantastiska kommentarer för övrigt) så blev min lövbiff lite seg. Det påminde mig än en gång om att jag borde köpa köttbestick, alternativt bli vegetarian. Men i övrigt var rätten enkel och skitgod.

Tunnelbane-filosofi

Igår på tunnelbanan satt ett par mitt emot mig. Tjejen pillade på en x10mini, som hon inte såg alltför hemma ut med. Sen gav hon den till killen när hon skulle ner i sin väska. När hon fick tillbaka den utbrast hon:
-Men jag menade inte att du skulle ringa nån!
Och hon tryckte febrilt för att avsluta samtalet innan det kopplade upp.
-Men det gjorde jag inte, sa han irriterat.
-Det är touch, du kan ju tänka på hur du håller…
-Och du kan ju sätta på knapplåset.
-Nä, för jag vet inte hur man gör, fräste hon.
Där satt jag och funderade på om jag skulle upplysa dem om knappen ovanpå. Men sen tänkte jag, nä, det är roligare så här.
Och sen tänkte jag ett steg till (plötsligt händer det) och insåg hur mycket intressantare det är med folk som söker och misslyckas och lyckas än folk som bara vet hur man gör. I alla sammanhang. Det är därför ni älskar denna bloggen, mina vänner, det är därför ni inte kan sluta läsa. Men idag blir det bara snygga grejer och ni kan öppna munnen i stor beundran istället för att le i mjugg.

Som kvällsmat skulle jag testa parmesan-korg med räk och mangoröra. Ni hör ju att det har alla förutsättningar för att bli fantastiskt. Dessutom har jag införskaffat en våg, vilket ytterligare höjer förväntningarna. En våg ska nog finnas i varje proffskocks kök och detta är ett gammalt hedersexemplar.

Min våg med sallad som väger 360 gram.

Så jag hade 200 gram räkor och 100 gram mango. Och sen chili och gräslök och ganska mycket lime. That's it.
Och så dessa parmesankorgar. Korgarna blev bättre än mandelkorgarna jag försökte mig på förut, men här har vi kanske ändå lite att lära. Ödmjuk som man är.

Korgarna bottnades med sallad och sen i med den färgglada röran.

Och det här var i sanning en 10-poängare. Gör denna, sätt er på balkongen, imponera på era grannar, kasta en räka till dem om de vill smaka, det blir succé!

På min balkong

Jag kanske bara har en etta på 37 kvadrat men jag har en balkong. Och på den balkongen har jag numera en massa kryddor. Jag köpte ett gäng helgen efter påsk och nu växer det så det knakar. Förutom basilikan som redan har dött då. Eftersom kryddorna ändå ska ner i maten senare så kan jag gärna presentera dem här på matbloggen.

Från vänster är det mynta, vilken förmodligen mest kommer att förgylla mina mojitos framåt sommaren. Sen lager och dessa lagerblad ska torkas och sen göra goda grytor ännu godare framåt hösten. Sen är det timjan som blommor. Fint, men jag vet inte om man vill ha blommorna i maten? Timjan har jag i korvstroganoffen och linssoppan. Sist till höger står en oregano och den antar jag att jag får ha som krydda på min hemgjorda pizza som görs en gång vartannat år.

Köpte även en tomatplanta som ska "tjuvas". Jag har förstått att det betyder att vissa skott ska nypas av. Jag är osäker på vilka skott, men jag nyper lite här och där.

Senaste tillskottet till familjen är en squash (tror jag) som Stefan på jobbet hade över. Här är den just omplanterad och vi hoppas på att det ligger en liten gurka i krukan om några månader.

Pink grape macarons

Pink grape macarons skulle kunna vara en filmtitel på nästa storfilm. Antingen en fånig liten romcom eller en lite ambitiösare film, typ stekta gröna tomater. I mitt fall var dock den röda färgen slut på konsum så jag köpte grön och gul istället. Sålunda fick mina macaroner lite mer rastafari-känsla än ljuvhet och min film hade nog snarare varit en roadmovie där ett gäng korkskruvlockar röker ner sig och lyssnar på Bob Marley dagarna i ända.

Det handlar om dessa fantastiskt moderna små ballerina-inspirerade kakverk som håller en sockerhög i flera dagar efter intagandet. De består av maräng gjord på mandel(mjöl) och karamellfärg och har en smaskig fyllning som kan innehålla i princip vad som helst. Fyllningen jag hade var alltså grapefrukt och vit choklad.

Kanske fick jag inte så mycket grapefruktsmak som det skulle vara eftersom zesten fastnade i rivjärnet. Aldrig använda den sidan av rivjärnet.

De små maränghalvorna var nog de mest lyckade marängerna jag har gjort, det var sjukt snygga. Och då har jag inte ens varmluftugn! Stärkt av min framgång börjar jag sandwicha ihop dem.

Eh... Inte så lätt som man skulle kunna tro. Jag hittade raden "Balansera konsistensen med florsocker vid behov." i receptet. Jag hade behov. Och ungefär 2 kg florsocker senare (där färgkoncentrationen hastigt sjönk) hade jag fått lite mer stil på det.

Ser man på! Det var ganska gott, men jag var fullt nöjd efter endast en. Den vita choklad-smaken försvann in i ett hav av florsocker och det gjorde mig lite besviken för vit choklad är ju så gott. Men man ska inte hänga upp sig på livets besvikelser tänker jag och stoppar förnöjt i mig några till.

1 maj-middag

Hörni, idag är det söndag och på söndagar ska man ha söndagsmiddag. Vi har gått ifrån den traditionella slottsteken här och istället testar vi idag en strömmingspanna med anjovisgrädde och potatismos. Winendine är ju fiskbloggen framförallt, men jag tycker inte riktigt att vi har uppmärksammat detta faktum här på stalkerbloggen.

Jag började med att steka fisken som i mitt fall inte var strömming utan sill. Jag tror jag var minst 15 år innan jag förstod att det var en och samma fisksort, fast fiskad på olika ställen. För mig är sill samma sak som inlagd fisk i glasburk. Ah well, detta var sill-filéer iallafall. Efter mängder med smör, salt och peppar öste jag på grädde.

Sen hackad anjovis och klippt dill ovanpå det innan alltsammans fick koka ihop.

Samtidigt i en annan kastrull puttrade potatisen på som bäst och skulle snart bli potatismos, garnerad med en dillvippa högst upp. Bara för att få lite kontinuitet mellan de olika beståndsdelarna i måltiden.

Så här ser en strömmingspanna ut. I efterhand kom jag på att jag inte är så intresserad av anjovis, så det var ingen 10-poängare det här. Min fotograf var däremot förtjust.

Food shoot

Man kan lugnt säga att jag inte riktigt hittat ljusinställningarna på min nya lägenhet, fotona tagna i den hittills har varit crap. Så mitt mission under påsken var att fota matstilleben (ja vafan, är man inte bra på nåt så får man öva) vilket förhoppningsvis skulle mynna ut i fantastiska middagar. Detta grumlades lite av en febertopp som gjorde att allt fick ställas in och maten istället kom i lådor från min rara familj.

Men sen på annandag påsk kröp jag upp ifrån de döda igen och tänkte att nåt ska man väl hinna uträtta under den här påsken. Så detta var vad jag hann med.






Och ja, middagen idag var inte helt oväntat tomat och mozarella-tallrik till förrätt, sparrissoppa till varmrätt och rabarberpaj till dessert. Till det dracks det påskmust.

Kalorier ut, kanelparfait in

"Vad har du för mål med träningen, man måste ha ett mål, du kanske vill gå ner i vikt? nähä inte det., du kanske vill bygga på mer muskler? nähänä. Bara ha roligt? Det är inget bra mål, det kan man ha var som helst, vi kan diskutera det där senare, du kan komma in senare i veckan, ska vi säga torsdag? Och då… vad heter du förresten? Eva, och då Eva, ropar du bara på din ängel, kan du säga mitt namn? Angel, Aaaang-hel, det är spanska, pratar du spanska? Jag kommer att vara här hela tiden när du är här, jag ringer dig om du inte varit här på ett tag, jag kommer att vinka när du går förbi receptionen, jag kommer att hälsa om jag träffar dig på krogen, för så. Bra. Är. Jag. Haha, det är bra Eva, jag ser ju att du är en bra tjej, jag ser ju att du vill träna, och bara för det ska du få 15% rabatt hos oss, det blir… det blir… ja, 0.85 gånger 550 i månaden, men det priset är BARA mellan dig och mig, det är bäst att vi stänger dörren medans vi pratar om det här för det kan jag ju inte ge alla, ska vi säga så’ra?"

Ja, jag har alltså blivit med gym-kort igen. Och om man gör sig av med kalorier måste man ju fylla på igen för att hålla formen. Därför har jag idag gjort en kanel-parfait och till den en sås med den beprövade smaksensationen lingon/kola.
Har i och för sig inte invigt mitt gymkort än, men det behövdes inte för idag fick jag min träning i alla fall i och med att jag inte äger nån elvisp. Först skulle äggulor vispas porösa, sen skulle grädde vispas tjockt, och sist skulle äggvitor vispas hårda. Och sist-sist skulle allt röras ihop.

Half way there, här har äggvitorna till höger just klarat det famous vända-på-skålen-tricket. Nu skulle det vändas ihop och sen frysas helt enkelt.

Efter middagen ställde jag mig och gjorde kola-såsen. Det var lite hetsigt, sockret blev så väldigt varmt att grädden gick upp i ett rökmoln när man hällde i den. Lingonen hittades i mina föräldrars frys, men är troligen ursprungligen från Dalarna. Inte så närproducerat, men väl ekologiskt.

Hörni, jag får be om ursäkt för bilden, den är tagen med min mobilkamera och jag lyckades inte få bilden att mellanlanda i datorn för styling utan den gick direkt till bloggen. Inte fixande och trixande för att få maten att se aptitlig ut alltså.

Det här var grejer! I början tyckte jag såsen smakade lite som det brända sockret som man fogar ihop pepparkakshus med. Men ihop med lingon och den söta parfaiten blommade den upp och mitt middag-sällskap tog två gånger. Det måste vara godkänt betyg.

Fina fisken

På mitt nya jobb finns en hel del aktiviteter som piggar upp vardagen. De har t.ex. månadens aktivitet och dagens fruktstund, vilken utgår på fredagarna till förmån för veckans fika. Fast hittills har det inte varit någon vecka med bara en fika, faktum är att jag har börjat inse att ju mer stressat det är desto mer fikande är det.
Men bäst av allt är veckans musik, då en person lägger ett gäng mp3:or i en utdelad mapp på en dator. Snart är det min tur och därför jazzar jag redan nu runt i lägenheten och gnolar och bläddrar i min gamla cd-skivor från 00-talet. Det var ju på den tiden man köpte cd-skivor.

Kanske den fantastiska Bettye LaVette? Eller Urga som hade en bejublad konsert på gamla inkonsts pyttelilla scen? Eller min gamla näst intill sönderlyssnade Dj Shadow-skiva? Vill ju också gärna beröra min fablesse för popen med antingen Postal Service som snurrade mycket ett tag eller gudomliga Stereo Total som popade röven av hela Lund/Malmö på mejeriet för några år sen.
Gud, vad mycket bra musik, beslutsångest! Det är ett kärt nöje i detta fall.

Och från denna inledning blir det precis ingen övergång alls till dagens mat utom kanske den att datorn stod på i ett hörn och sprutade ur sig musik under matlagningen. Idag skulle vi göra en hel middag. Hälleflundra, rotsakspytt på persiljerötter och palsternackor och en fin vitvinsås till det. Som ni förstår ställdes timingen på svåra prov idag också. Här ser vi sås och fisk på spisen.



Såsen kunde ju stå och puttra för sig själv långa stunder medans dofter av vinäger spred sig i köket. Men sen öste man i lite grädde samtidigt som man försökte hålla ett öga på fisken som nog kokade alldeles för häftigt, och då passade grädden på att vräka sig över kastrullkanten ett oövervakat ögonblick. Ack och ve, vinägerdoften ersattes av grädde-på-brännhet-platta-doften. Medans man försöker torka upp det inser man att man inte har en aning om hur länge de goda rötterna stått i ugnen. Och sen måste man byta cd-skiva.



Trots en hetsig matlagning kan det vara en av de godaste luncher/middagar jag har lagat. Såsen var fantastisk, fisken lite formlös och rötterna spännande. Med timjankvisten ovanpå satt jag och toknjöt de fem minuterna det tog att käka upp det.

Citroncupcakes

På min tid när jag jobbade med en av winendines grundare kan jag inte minnas att det serverade cupcakes och macarons i tid och otid. Nu verkar teamleader-Adam ha gått en hur-man-motiverar-sina-underhuggare-kurs (projektledarkurs tror jag de kallas) för man kan läsa hurrarop på nätet lite varstans över dessa fikor. Till exempel när de här citron-cupcakesen publicerades på winendine. Läs och begrunda, det här är motsatsen till näthat.

Men ack, eftersom jag inte jobbar kvar på detta himmelska ställe så får jag göra mina egna istället. Till min hjälp hade jag idag en fotograf. Han tröttnade dock och under svordomar över min kamera (som tydligen var mycket sämre än hans fantastiska d7000) så överlät han till sist plåtningen till mig. Har inte riktigt koll på vem som tagit bilderna som kom med i inlägget, tycker ni att det är en fin bild så är det nog jag, tycker ni inte det skyller jag på honom.

Man börjar med att vispa smör, socker och ägg poröst. Det är jobbigt. Speciellt med min ballong-visp för efter bara några tag fick man sluta och pilla ut allt ur ballongen (detta hände för övrigt även med frostingen sen). Sen har man ungefär i resten. Rackans goda muffins får man lova att säga, men vi stoppar inte där.



Winendine föreslog sprits M1 för frostingen. Jag hade inte M1 eller någon annan, men å andra sidan kunde nog jag känna mig blåst på den spritsningen i allmänhet då min frosting var av en annan karaktär än winendines och droppade ner på tallriken istället för att stanna i jämna vågor. Men det var också fint.



Fotografen tog en tillfällig paus i sin diet (även den ganska tillfällig) och stoppade förtjust i sig en. Den fick klart högre betyg än kameran kan man säga. Själv klämde jag tre. Jag instämmer i nätmobben, fantastiskt goda små kreationer!

Mitt liv i en dilbert-strip

Om man som jag har ett namn som blir fel 99 gånger av 100 (fick för övrigt felstavning i mailadressen på mitt nya konsultbolag, samma felstavning som det står på 500 visitkort som ligger kvar i någon låda på mitt gamla konsultbolag), ja allltså har man ett sånt namn så önskar man bara att folk skulle sluta försöka att tänka själva. Och ALDRIG ANVÄNDA NÅT ANNAT ÄN COPY PASTE.

Men icke. Idag när jag slitit mig i håret i några veckor för att mitt UNIX-konto varit paj (från födseln) såg jag att mitt unika id (ihoptråcklat av för och efternamn) var felskrivet i en path som förmodligen gjorde att hemkatalogen inte kunde skapas/mountas (har inte riktigt koll på detaljerna där). Än en gång; att nån sitter och skriver in dessa saker för hand. Fortfarande. År 2011. Och dessutom misslyckas med det! Det kan ju göra en gråtfärdig.

Dessutom så kan inte detta ordnas trots att både jag och kille på HP nu sett problemet. Han får nämligen inte lägga något ärende på detta då jag inte har access till IT-support trots att jag har beställt som en galning allt som börjar på support och min chef har ett heltidsjobb med att godkänna alla mina beställningar. Kanske har även den ett felaktigt id inskrivet nånstans djupt ner i gömmorna, det är det ingen som vet.

Så jag gick hem tidigt idag och gjorde fänkålscappuccino i ren uppgivenhet över världens idioti. Fänkål, min favorit-grönsak! Men det var ingenting som blev bättre av det, den såg inte alls ut som Winendines mysiga cappuccino. Men jag tog Adam på orden (i kommentaren till förra inlägget) och ett par ganska mediokra bilder blev synnerligen stylade idag.


Det smakade ok, kanske litta mjäkigt. När jag hade ätit upp detta hade jag några deciliter kvar. Hällde det över nykokt pasta, la en äggula ovanpå och täckte allt med fusk-parmesan och svartpeppar. Mm, vardagsmiddag!

Färgade shrimpcakes

Jag var just hemma hos en kompis som skröt om sin fina MacBook pro. Man var ju såklart tvungen att titta på tingesten även om jag kanske inte är världens mest datorintresserade människa. Själv hackar jag mig fram på en gammal vaio hemma. 512 Mb RAM, göttans så länge man inte öppnar en pdf-sida, för då hostas och spottas det i några minuter så att precis allt annat står still inklusive gtalk och spotify.

Nåja, jag ska inte racka ner på min gamla trotjänare. Jag fingrade alltså pliktskyldigast på macen och surfade lite, bl.a. till denna blogg. Och det var dagens överraskning, för shit, vilka färger. Och helt plötsligt inser jag att alla vackra bilder jag lägger upp ser ut som cirkusmotiv på omvärldens datorer. Förmodligen för att min gamla trotjänare börjar bli senil och har en skev verklighetsuppfattning om världens färger. Men jag tänker INTE foga mig efter omvärldens standard och bara för det kommer det ett nytt inlägg nu. Ett inlägg som förmodligen även det ser sjukt ut i färgerna för er men är fint för mig. (Hehe, djupt, den parallellen kan man dra till mycket i livet.) Fast bakgrunden på det första kortet är fondväggen i mitt nya kök, den ser lite småsjuk ut i verkligheten också.

Det var alltså shrimpcakes jag gjorde nu. "Kör räkorna i kvarn tillsammans med kexen och torsken." Mitt kök har ju knappt en stekpanna nu, någon kvarn går rakt inte att hitta. Lånade en stavmixer av mina föräldrar och gick lös på räkor, fisk och kex. Och den uppgiften var nog den stackars stavmixern lite övermäktig för en smygande lukt av bränt började komma mot slutet. Fiskfärs blev det i allafall.

Och sen stektes det med smör och citronerades. Och en alldeles nyinköpt sweetchili-sås!

Annorlunda. Jag har aldrig ätit crabcakes så referensen är väl skral, men det här blev ändå två ypperligt goda middagar.

Broccolisoppa och sjögräs

Igår messade mina Malmö-vänner C och J att de satt på Sjögräs och tog en öl och att jag skulle komma. När jag undrade var Sjögräs låg hade de ingen aning, de hade gått i en timme för att komma dit. Starta i Slussen, sikta på Medis och en timme senare hamna på Mariatorget, det är vad jag kallar promenad på plats. Men de säger ju att folk som går vilse går runt i cirklar. Förmodligen hade de trötta och modfällda fått syn på sjögräs-skylten, kravlat sig in och där kännt hoppet återvända och livsandarna komma igång igen.

Denna trevliga tillställning, som fortsatte på Black and brown med mellanstopp på en indisk restaurang, gjorde att jag inte hann blogga min broccolisoppa igår. Men här kommer den!

Jag vill börja med att påpeka att det var ingen chans att jag skulle få ner fyra broccolibuketter i fem dl vätska. Jag stod och tryckte på dem ett tag för att de skulle komma ner under ytan, men icke. Det här är två och en halv bukett och ni ser vattnet/buljongen som bubblar upp lite till vänster.

Ändå blev soppan ganska tjock när jag mixat ner salt, socker och grädde, hur förklarar man det? Jag tänker att broccolibuketter är olika stora i Malmö och Stockholm.
Färdigmixad och färdiggarnerad såg den ut så här.

Det ser ut som kräk, det smakade lite godare än så. Dock så var det ingen smak-uppenbarelse. Kanske kokade inte broccolin tillräckligt länge, kanske skulle jag kryddat upp den ännu mer, men jag var dödligt hungrig när jag gjorde den och gav mig inte tid till förfining. Note to self: alltid äta en förrätt innan du börjar laga mat.

Nypremiär

Jag ska inte tråka ut er med detaljer om min flytt, som för övrigt inte är klar än. 9 lådor plus möbler är kvar i klorna på flyttfirman, men materialist som jag är ska jag rädda dem! Förr eller senare. Under tiden tillbringar jag kvällarna med sånt som man gjorde innan internet (det är mer bredbandsbolagets fel än flyttfirmans) och tv fanns. Läsa, rita, prata i telefon, lyssna på hörböcker, lyssna på radion på mobilen (vilken fantastisk applikation, vem kan ha haft hand om den tro...).

Då alla mina vispar, skålar och inte minst mixern, plättlaggen och smörgåsjärnet är nedpackade så känns köket lite rumphugget för tillfället. Dock har jag en kastrull och en uppsättning bestick. Jag har dessutom med mig kameran (minus laddaren tyvärr) så jag tycker att alla beståndsdelar för ett winendinestalkerinlägg finns.

Skulle försöka mig på dessa fantastiska knäcktartletter. Det verkade så enkelt, bara puttra ihop och sen låta stelna upp och ner och vips hade man kalasgoda formar. Men det var inte så enkelt. De två första hamnade i en trasslig hög när jag skulle ta upp dem från plåten. Ungefär så som mina pannkakor brukar se ut när jag vänder dem. De andra två fick jag faktiskt upp på två tekoppar.

Men som ni ser blev det inte helt lyckat. Jag tror att tricket är att koka smeten precis exakt rätt tid, och sen låta dem vara i ugnen precis exakt rätt tid och sist men inte minst låta dem svalna på plåten precis exakt rätt tid innan man lyfter dem. Nånstans missade jag lite.

Här ser ni den vänstra från bilden ovan med lite lakritsglass och fikonsylt, då jag inte äter hjortron gärna.


Ja, som ni ser har dessa skapelser ingenting gemensamt med winendinens tjusiga dessert, det känns som att jag har misshandlat deras recept. Mina syskonbarn tuggade dock i sig resterna av de trasiga flanen en timme senare och det tog jag som ett tveksamt godkänt för dess smak.

Jevka - snart i en ny del av en ny stad

Ligger på mage på golvet i min lägenhet som ser ut som hela havet stormar. Har just varit på simrishamnsgate-frukost med Ivan. Har dragit en sista, kylslagen runda runt kvarteret. Har sagt hejdå till hönorna, hästarna och Henrik. Och nu bara en ändlös väntan på flyttgubbarna.



Malmö <3

Konica c35

Mina föräldrar hittade en gammal Konica c35 från förra århundradet som de tänkte slänga. En fin liten fick-kamera där allt är automatiskt egentligen utom skärpan. Det skar lite i min kamerasjäl när jag såg den ligga i lådan på väg till östberga-sopen och jag tänkte att jag kan ju alltid peta i en rulle och kolla. Så det gjorde jag. Det gick bra i 12-13 bilder sen drog den inte fram längre.

Fint kanske det inte blev, men man kan inte säga annat än att bilderna har en viss personlighet. Här är några testbilder. Jag kan trots allt inte låta bli att tycka om den drömska suggestiva sistabilden som blev multiexponerad när rullen hakade upp sig.

Trappistgryta med naturprogram

Dagens mat tog enormt lång tid att göra, en tid då man så att säga har husarrest om man inte har en assistant som kan vakta grytorna. Jag hann tvätta, äta en ostmacka, oroa mig för Egypten, chatta, pilla mig i naveln och när det blev tråkigt så tittade jag på "Och naturen skapade människan". En fantastisk serie om vattnet på jorden, vindarna på jorden och hur dessa påverkat stora civilisationers uppgång och fall. Det är dagens tips och finns på svtplay (en vecka per avsnitt) och kanske på youtuben sen om man har tur, det vet man inte.

Dagens mat som är belgisk köttgryta med trappistöl börjades med att lägga katrinplommon i chimmay-marinad. Synd på så god öl, jag är ju inget fan av katrinplommon och tänkte ändå peta ur dessa innan maten nådde munnen.

Sen startade skärning av kött. Kanske att man inte bara ska ha en liten slö skalkniv till detta, kanske att man borde investera i en lite större otandad kniv. Tänkte jag medan jag stor där i evighet. Löken däremot trivs bra ihop med skalkniven och det gick snabbt. Sen skulle allt ihop i min gryta. Jag var osäker på vad "sammanbundna kryddor" var och kryddorna åkte i på vanligt sätt, kan detta ha betydelse?

Överst i grytan skulle ett tak av uppochnervända senapsmackor ligga. Häftigt, om än inte fotogeniskt. I slutet av de 2,5 ugnstimmarna svängde jag ihop lite potatismos.

Var skulle brödet vara i upplägget? Det fick utebli. Det var förresten blött på undersidan och blött bröd är ju sällan uppskattat.
Men resten av grytan, så gott, detta kan man bjuda vilket finsällskap som helst på! Bra också om man vill ligga i badet de sista timmarna innan gästerna anländer.

Bredbandsbolaget - en kärlekshistoria

Bredbandsbolaget alltså, sjukt snälla och hjälpsamma människor där, men blir det rätt? Icke. Ringer på måndagen och vill avsluta mitt abonnemang. Tjejen på andra sidan tråden anlägger en ledsen röst:
-Men varför då om jag får fråga?
Jag får en liten klump i magen och det känns som att göra slut med nån. När hon får höra att jag kan få det billigare från comhem på mitt nya ställe sänker hon raskt min månadsavgift till comhems. Jag är tveksam.
-Jag kan bjuda dig på flyttavgiften, skyndar hon sig att tillägga.
Jag är fortfarande tveksam. There are no such thing as free lunches så att säga. Så jag vill fortfarande säga upp mitt abonnemang. Då upplyser hon mig lite trotsigt om att det är ändå tre månaders uppsägningstid. Tre månader?! För att trycka på en knapp? Hela samtalet slutar med att jag stannar kvar hos bredbandsbolaget och dessutom har signat upp mig på deras ip-telefoni fr.o.m 1 mars. Köpt är man.

Men förhållanden funkar inte av sig själva, när man minst anar kan nåt bli fel och man måste jobba på det. I det här fallet slutade mitt fasta nummer att fungera. Jag ringer igen och undrar om detta. Blir lite skickad fram och tillbaka mellan kundtjänst och support. En kille, som för övrigt låter som att han är max 16, säger generöst att han kan avaktivera ip-telefonin fram till första mars. Snällt. Jag sticker ut och fikar med en kompis. Några timmar senare funkar ingenting. Inte internet, inte telefon. Trött försöker jag leta upp numret till kundtjänst igen (som jag borde kunna vid det här laget ) och kommer till teknisk support. Han har tonen av en lugn psykoterapeut som ska hjälpa mig och nu är vi på banan igen.

Vojne vojne, jag skyndar mig att blogga innan klåparna där inne snubblar på nån sladd igen. Idag blev det finfina lammkotletter med rotfruktsgratäng till lunch. Det var ju en del förarbete, det tar lite tid att slanta upp allt i tunna skivor. Någon mandolin finns inte i detta kök. Å andra sidan är man ju arbetslös och har all tid i världen.

Det här var ett annorlunda sätt göra gratäng (för mig) och jag anade att den inte skulle stå så länge i ugnen. Så ingen tid att förlora, så fort jag skjutsat in den var det bara att diska stekpannan och häva i lammkotletterna.

Ah, så ska det se ut! Det tillkom en rejäl klick smör sen också, som skedades upp och ner på kotletterna, allt enligt tips. Efter att osten smält på gratängen så var det klart för fotografering:

Detta, ärade publik, är en av de första köttbitar jag har stekt som smakat hyffsat. Jag menar, en och annan gratäng har man ju svängt ihop förut i sina dar, men kött är svårt som attan kan jag tycka.

Moules et frites at Kristianstadsgatan

För er som inte vet, jag har fått jobb i Stockholm. Detta är inte något som flertalet av min enorma läsarskara kommer att märka något av, vi har ju en strikt digital global relation. Men stora saker är alltså i görningen och från och med 1:a mars kommer winendine-wannaben ha sitt högkvarter i Fruängen istället för på Kristianstadsgatan. Det ska nog bli bra, jag har redan fått reda på att Fruängen har en fisk och delikatess-affär där jag kan spendera min lön när den behagar börja trilla in. Dagens musslor kunde jag dock inte vänta med, det såg ju så förbaskat gott ut på winendines bild.

Det är andra gången i mitt liv jag köper musslor i nät. Tanten på hemköp förmanade mig att inte knyta ihop plastpåsen för då skulle musslorna bli ledsna och i förlängningen även jag när jag ätit dem. Det skulle alltså bli nån belgisk variant, jag kokade musslorna i vin, vitlök, chalottenlök och kryddor.

Potatisen friterade jag lite nervöst. Man har ju hört så mycket om brinnande olja och det verkar ju onödigt att sätta eld på lägenheten så här på sluttampen. Kanske hade jag lite låg temperatur (trots att det fräste rätt bra om dem) för frittesen såg ganska bleka ut. Till sist vispade jag ihop aiolin. Det har man ju gjort förut vid det här laget.

Förväntningarna för denna rätt var ju skyhöga. Dels för winendines snygga bild och kommentar om hur enkelt det var, och dels för att jag faktiskt råkar älska musslor. Men mitt samlade betyg är nog att den här rätten gör sig bättre på restaurang och då menar jag egentligen vilken fisk-sylta som helst. Detta ligger givetvis helt på utförandet och inget alls på receptet, så jag uppmanar alla att prova själv.

Paris, je t'aime!

Och sen kom en välförtjänt semester i det kulinariska, kultiverade och chica Frankrike. Jag är numera några kilo tyngre, några tusen fattigare och lite lyckligare. Och ni, stackars människor som sitter hemma, vad vore jag om jag inte delade med mig av mina fantastiska upplevelser till er?

Vi landade hyffsat sent på tisdagkvällen och hittade vårt hotell på Paris sexgata, inklämt mellan en sexodrom och en sexshop. Men människan är anpassningsbar och snart kände vi oss som hemma när vi såg den röda sexodrom-skylten efter en lång dag på stan.

Första kvällen tog vi oss bara nerför gatan, men middagen var fin. Anka i confit för min del. Här är avslutningen.

"Hupphupp!" ropade vår servitör och klappade i händerna för att vi skulle akta våra ögonbryn innan han tuttade på. Spektakulärt!

En av höjdpunkterna var avsmakningsmenyn på Chateaubriand. Det här är förrätten, färska pilgrimmsmusslor med en massa goa grejer runtomkring (hann inte riktigt med på franskan där). Men för all del, den andra desserten som var av choklad fick mig nästan att lyfta från stolen av lycka även den.


En annan höjdpunkt var en fantastisk liten bistro som langade ut rustik mat och hade en hel vägg full med utmärkta viner. Bistron verkade ägas av två rara gubbar som serverade i kavaj och scarf. Här ser vi Ivan som sitter och myser i det längsta. Vi var kvar till sist.


Men man ska inte heller glömma våra fikor och frukostar. Fransmännen kan sina croissanter, det får man ge dem. Detta var vår första frukost när vi råkade ramla in på Amelie-caféet. Man hade lätt kunnat tro att det hade turistat till sig, men det var ingen annan som pratade engelska i alla fall. Det gällde för övrigt i princip hela Paris.


Ja, ni förstår ju att så här kan jag hålla på i evighet. Paris är en fantastisk stad, den ser ut som direkt ur en journalfilm från andra världskriget med sina gråvita hus och franska balkonger. Vi turistade naturligtvis också. Notre Dame, Champs-Élysées, Molin Rouge, Sacre coeur, Triumphbågen, Operan, Louvren... det finns så mycket. Det ryms inte att berätta om här, men som bonus kan ni få några extrabilder från min mobilkamera här nedan.