Måndags-kött

Det jobbas en hel del nu, gott folk. Det går åt mer tid än vad det skulle behövas och det kan vi nog skylla på min oförmåga att kommunicera med spectrumanalysatorer och signalgeneratorer. Det finns uppenbara kunskapsluckor där. Men det är även problem i kommunikationen med projektledare. Fast där har jag mer kunskap och övning.
Ändå vill inte jag ta på mig alla kommunikationsproblem. Både spectrumanalysatorn och projektledaren får t.ex. slut på minne då och då. Spectrumanalysatorn fryser medans projektledaren börjar upprepa sig om igen. Konsekvensen blir i båda fallen att allt tar längre tid för mig plus en del tandagnisslan.

Då är det skönt att komma hem till färdiglagad mat som man bara kan värma. Det gjorde jag inte idag, men det gjorde jag i måndags eftersom jag hade en sån god söndagsmiddag som det blev rester av. Lövbit med proscuitto och parmesan på en måndag, jo jag tackar jag.

Jag bredde fint ut lövbiffen på en skärbräda och täckte den med skinka, ost och grönt som en bättre crouque monsieur. Sist lät jag svartpeppar och salt snöa ner över alltsammans.

Jag petade ihop det med en tandpetare och stekte i smör. Svårare än så var det liksom inte. När köttet var klart skulle man göra en sedvanlig skysås, så jag skvätte enligt recept ner vin och kalvfond och socker i pannan. Och vilken skysås! Så himla gott! Älskar att hitta såna här små del-guldkorn i recept som sparas.
Jag serverade med potatis och broccoli, men potatisen såg så opittoresk ut så den fick inte vara med på bild.

Som Biffen skrev i kommentarerna på Winendine (fantastiska kommentarer för övrigt) så blev min lövbiff lite seg. Det påminde mig än en gång om att jag borde köpa köttbestick, alternativt bli vegetarian. Men i övrigt var rätten enkel och skitgod.

Tunnelbane-filosofi

Igår på tunnelbanan satt ett par mitt emot mig. Tjejen pillade på en x10mini, som hon inte såg alltför hemma ut med. Sen gav hon den till killen när hon skulle ner i sin väska. När hon fick tillbaka den utbrast hon:
-Men jag menade inte att du skulle ringa nån!
Och hon tryckte febrilt för att avsluta samtalet innan det kopplade upp.
-Men det gjorde jag inte, sa han irriterat.
-Det är touch, du kan ju tänka på hur du håller…
-Och du kan ju sätta på knapplåset.
-Nä, för jag vet inte hur man gör, fräste hon.
Där satt jag och funderade på om jag skulle upplysa dem om knappen ovanpå. Men sen tänkte jag, nä, det är roligare så här.
Och sen tänkte jag ett steg till (plötsligt händer det) och insåg hur mycket intressantare det är med folk som söker och misslyckas och lyckas än folk som bara vet hur man gör. I alla sammanhang. Det är därför ni älskar denna bloggen, mina vänner, det är därför ni inte kan sluta läsa. Men idag blir det bara snygga grejer och ni kan öppna munnen i stor beundran istället för att le i mjugg.

Som kvällsmat skulle jag testa parmesan-korg med räk och mangoröra. Ni hör ju att det har alla förutsättningar för att bli fantastiskt. Dessutom har jag införskaffat en våg, vilket ytterligare höjer förväntningarna. En våg ska nog finnas i varje proffskocks kök och detta är ett gammalt hedersexemplar.

Min våg med sallad som väger 360 gram.

Så jag hade 200 gram räkor och 100 gram mango. Och sen chili och gräslök och ganska mycket lime. That's it.
Och så dessa parmesankorgar. Korgarna blev bättre än mandelkorgarna jag försökte mig på förut, men här har vi kanske ändå lite att lära. Ödmjuk som man är.

Korgarna bottnades med sallad och sen i med den färgglada röran.

Och det här var i sanning en 10-poängare. Gör denna, sätt er på balkongen, imponera på era grannar, kasta en räka till dem om de vill smaka, det blir succé!

På min balkong

Jag kanske bara har en etta på 37 kvadrat men jag har en balkong. Och på den balkongen har jag numera en massa kryddor. Jag köpte ett gäng helgen efter påsk och nu växer det så det knakar. Förutom basilikan som redan har dött då. Eftersom kryddorna ändå ska ner i maten senare så kan jag gärna presentera dem här på matbloggen.

Från vänster är det mynta, vilken förmodligen mest kommer att förgylla mina mojitos framåt sommaren. Sen lager och dessa lagerblad ska torkas och sen göra goda grytor ännu godare framåt hösten. Sen är det timjan som blommor. Fint, men jag vet inte om man vill ha blommorna i maten? Timjan har jag i korvstroganoffen och linssoppan. Sist till höger står en oregano och den antar jag att jag får ha som krydda på min hemgjorda pizza som görs en gång vartannat år.

Köpte även en tomatplanta som ska "tjuvas". Jag har förstått att det betyder att vissa skott ska nypas av. Jag är osäker på vilka skott, men jag nyper lite här och där.

Senaste tillskottet till familjen är en squash (tror jag) som Stefan på jobbet hade över. Här är den just omplanterad och vi hoppas på att det ligger en liten gurka i krukan om några månader.

Pink grape macarons

Pink grape macarons skulle kunna vara en filmtitel på nästa storfilm. Antingen en fånig liten romcom eller en lite ambitiösare film, typ stekta gröna tomater. I mitt fall var dock den röda färgen slut på konsum så jag köpte grön och gul istället. Sålunda fick mina macaroner lite mer rastafari-känsla än ljuvhet och min film hade nog snarare varit en roadmovie där ett gäng korkskruvlockar röker ner sig och lyssnar på Bob Marley dagarna i ända.

Det handlar om dessa fantastiskt moderna små ballerina-inspirerade kakverk som håller en sockerhög i flera dagar efter intagandet. De består av maräng gjord på mandel(mjöl) och karamellfärg och har en smaskig fyllning som kan innehålla i princip vad som helst. Fyllningen jag hade var alltså grapefrukt och vit choklad.

Kanske fick jag inte så mycket grapefruktsmak som det skulle vara eftersom zesten fastnade i rivjärnet. Aldrig använda den sidan av rivjärnet.

De små maränghalvorna var nog de mest lyckade marängerna jag har gjort, det var sjukt snygga. Och då har jag inte ens varmluftugn! Stärkt av min framgång börjar jag sandwicha ihop dem.

Eh... Inte så lätt som man skulle kunna tro. Jag hittade raden "Balansera konsistensen med florsocker vid behov." i receptet. Jag hade behov. Och ungefär 2 kg florsocker senare (där färgkoncentrationen hastigt sjönk) hade jag fått lite mer stil på det.

Ser man på! Det var ganska gott, men jag var fullt nöjd efter endast en. Den vita choklad-smaken försvann in i ett hav av florsocker och det gjorde mig lite besviken för vit choklad är ju så gott. Men man ska inte hänga upp sig på livets besvikelser tänker jag och stoppar förnöjt i mig några till.

1 maj-middag

Hörni, idag är det söndag och på söndagar ska man ha söndagsmiddag. Vi har gått ifrån den traditionella slottsteken här och istället testar vi idag en strömmingspanna med anjovisgrädde och potatismos. Winendine är ju fiskbloggen framförallt, men jag tycker inte riktigt att vi har uppmärksammat detta faktum här på stalkerbloggen.

Jag började med att steka fisken som i mitt fall inte var strömming utan sill. Jag tror jag var minst 15 år innan jag förstod att det var en och samma fisksort, fast fiskad på olika ställen. För mig är sill samma sak som inlagd fisk i glasburk. Ah well, detta var sill-filéer iallafall. Efter mängder med smör, salt och peppar öste jag på grädde.

Sen hackad anjovis och klippt dill ovanpå det innan alltsammans fick koka ihop.

Samtidigt i en annan kastrull puttrade potatisen på som bäst och skulle snart bli potatismos, garnerad med en dillvippa högst upp. Bara för att få lite kontinuitet mellan de olika beståndsdelarna i måltiden.

Så här ser en strömmingspanna ut. I efterhand kom jag på att jag inte är så intresserad av anjovis, så det var ingen 10-poängare det här. Min fotograf var däremot förtjust.