R.I.P 2010

Jag kan inte säga att detta året går till historien som ett av de bästa. Jag kan inte ens säga att det kommer in på min top30-lista (även om jag då är lite orättvis mot de fina stunderna). Men som den käcka individ man är klämmer man i med ett "jamen då kan det ju bara bli bättre nästa år".

Och det är tur att det är ett helt år, för det är mycket som ska hända. Det är länder som ska erövras, det är lägenheter som ska skaffas, det är mat som ska lagas, det är drömmar som ska drömmas och det är hångel som ska hånglas. Agendan är satt, wish me luck.

Jag har satt in en fin bild till er som ni kanske kommer gilla imorgon.
Gott nytt år!

Edit: Haha, påminn mig om att diska glaset ordentligt nästa gång innan jag försöker mig på en sån bild.

Istället för matlagning

Jevkas matlagning har uppenbarligen gått i ide. För tillfället äts det mest råggröt och spagetti hemma (inte i samma måltid dock). Det är inget att sörja för, jag ska sätta på ugnen igen på andra sidan nyår.

Under tiden kan ni roa er med "Dagar med Didring". Det är min kompis som äntligen börjat blogga, en godbit jag väntat länge på.

Salviakyckling och citronrisotto

Igår, hemma hos en kompis, käkade jag 2010 års godaste middag. Lätt. Så det kan ju kännas lite otacksamt att dagen efter ställa sig och laga mat själv när smaklökarna har peakat på det sättet. Men sen stod ändå min salviakruka i fönstret och såg ensam och ledsen ut, så jag bestämde mig för att åtgärda det med en salviakyckling och citronrisotto.

Det var en massa knepigheter med det här receptet. Det första uppenbarade sig på en gång: hur delar man en kyckling? Jag styckade upp den i delar som inte kändes alldeles naturliga med tanke på vilka krafter jag fick ta till. Problem nummer två är att jag inte har någon järngryta. Men min stora kastrull har åtminstone inga handtag eller knoppar som kan smälta, så det borde väl funka. Problem nummer tre var att när jag läste "Lägg allt i en järngryta" så la jag allt i en järngryta (ja, kastrull då). Tre rader längre ner erfor jag att "allt" inte inbegrep vitlök och svamp. Palla fiska upp.



Risotto däremot, är något av min specialitet. Citronrisotto har jag aldrig testat och mascarpone var en ny bekantskap överhuvudtaget. Men efter att ha gett den min fulla uppmärksamhet och kärlek i en halvtimme så stod vi på god fot med varandra. Den var klar ungefär samtidigt som kycklingen i ugnen.

Fotona nu för tiden går ju inte att lyckas med. Om det inte är mörkt ute när man börjar laga mat så är det det när man är klar och dagsljus på fotona kan vi nog inte räkna med förrän i mars igen.



Anyho, här ser vi söndagsmiddagen. Risotton blev som sagt fantastisk. Kycklingen var väldigt fint gjord, köttet var precis klart. Smaken däremot lite mesig. Och utseendet under all kritik.

På begäran

som cinemateket kallar sina filmer som önskas fram av besökarna. Jag vill ju inte vara sämre.

Som sagt, det var kallt, det tyckte både kamerabatteriet och jag. Kuriosa om snöängeln är att dimman konstruerades genom andning på linsen. Jag hade en idé om att det skulle se lite drömskt ut, som att ängeln kom fram ur dimman. Det funkade inte helt.

Ute bra men inne bäst

Idag var det så mycket snöstorm i Malmö att det var nära att man gick vilse för att man inte såg husväggarna. Min kamera som var med ute på promenaden fick ett av sina hittills kraftigaste vädertest. Men den hostade och spottade och fixade biffen. Den vräkande snön gav ett trolskt intryck på kyrkogården och jag hoppade nästan till när jag stötte på en gammal gumma vid en grav med färska översnöade blommor. Hon tänder lugnt en cigg och börjar prata med mig på valfritt språk. Jag svarar artigt på svenska nåt om vädret eftersom jag som god svensk antar att det är det man pratar med främlingar om. Hon gestikulerar och jag nickar. Sen tog jag ett kort och knatade vidare.

Det var ganska skönt att komma hem och laga mat när man väl fått sin dagsdos med luft. Idag skulle det bli stora grejer; oxrullader med cider och salvia-sås. Minsann.


Köttet hade en massa gottig ost i sig, som skulle rullas in. En större delmängd av den osten letade sig senare ut i stekpannan, det vet jag inte hur man ska undvika. Kanske ska man inte rulla dem bara utan göra verkliga knyten?

Såsen hade som sagt en massa gottig cider och salvia i sig, varav cidersmaken dominerade fullständigt. Men jag gillar ju cider. Och potatismos är ju alltid gott. Själv gillar jag när potatismos inte är för slätt för då blandar hjärnan ihop det med pulvermos och om det tycker vi inte. Så jag sparade moset lite halvstansat sådär.

Det var tajmingproblem även idag. Jag tror att de blir extra stora då jag står och fotar när jag borde hacka lök eller banka ut innanlår. Har inte riktigt kommit på hur jag ska ordna det där, det kan vara så att jag måste hyra in en assistent. Undrar om man kan ta det på RUT.

Här ser ni det bländande resultatet. Mycket, mycket gott!

Höstens sista svamp

Som sagt var, november går snabbt. Tid är som pengar, man tycker att man har rätt mycket av dem men sen rinner det mellan fingrarna på en och man vet inte riktigt vart det tog vägen. Nu har jag dock tenta imorgon och alla som har tentapluggat nån gång vet väl hur mycket annat man kommer på att man vill göra just då. Idag blev det friterad torsk med svamp och polenta som gjordes, mitt i pluggningen.

Anledningen till att det har dragit ut lite på tiden med denna rätten är att jag inte hittat rätt svamp. Taggsvamp och karljohan liksom... för mig blev det istället trattkantarell, champinjon och polsk skogssvamp. Den sista var ganska seg och inte alls så god som man skulle kunna tro att svamp från polen är.

Fritering har inte hänt så ofta i mitt kök. Så mycket så att jag fick fundera lite på vad man skulle fritera i. Min ärvda glöggkastrull kändes lämplig för ändamålet, jag tror att den har tjock botten om det hjälper nåt. Winendine skrev att det skulle bubbla när man slängde i persiljan, och som det bubblade och fräste! Här har det precis lugnat ner sig lite.


Och sen polentan, den var ju fantastiskt trevlig. Som mannagrynsgröt (och det säger jag som nåt positivt) fast med smak på, mycket gott. Det knepiga med denna rätten var att få allt klart samtidigt. Det är ju bra om alla delar på tallriken är varma när man ska äta och på bilden nedan hade svampen blivit kall sedan länge. Men det syns ju inte på fotot.

Så, övar vi lite på simultankapaciteten och dessutom har taggsvamp och karljohan istället blir detta en kalasrätt!

Strobist follower

Efter att ha självstuderat lite på strobist så blir jag rätt sugen på att fota stilleben. Strobist föreslog en frukt i en av sina övningar, jag valde västerbottenkrustad istället. One step above, så att säga.

Försvårande omständighet i sammanhanget är dock att jag inte har nån blixt. Inte ens nån stark lampa (men det ska snart vara åtgärdat), så kvällens belysning var en vanlig 60-wattare. Och lysrör.

Västerbottenkrustaden i sig var ganska enkel. Lite creme fraiche, lite västerbottenost, lite smör och lite rom. Sikrom i mitt fall eftersom löjrom inte fanns och winendine lovade att sikrom skulle gå lika bra.

Här ser vi krustaden penslas med smör. Jag är inte säker på varför detta skulle göras, men smör har ju aldrig gjort nåt äckligare. Sen i med ostmassa och efter en kylskåpsnedkylning hävde jag på lite rom.
Och nu blir det riktig matporr, kolla in:

Kanske hade det gått att få ut lite mer av bilden, jag ska se vad jag och min vän photoshop kan göra, men i stort är jag nöjd. Angående smaken är jag lite osäker på proportionerna ost-cayenne-rom. Men sån här mat ska ju ändå mest se häftig ut.

Long time no see

Jaha, och helt plötsligt har snart halva november gått och jag har inte ens kokat ett ägg. Tiden flyger fram. Sofi Oksanens "utrensning" som går som radioföljetong i P1 (otäck historia) är inne på nästa sista delen och i skolan har vi kommit fram till upplysingen med David Hume och Immanuel Kant (smått världsfrånvända killar).

November är sopptid och det är jordärtskocksoppa som vi ska göra. Med trattkantareller och lufttorkad skinka. Jordärtskockor har nån inneboende egenskap att precis allt som man gör med dem blir gott, det är en behjärtansvärd egenskap. Satte potatisen och skockorna på spisen och började sen gladeligen steka svamp och lök.

Trattkantareller alltså, ännu en ny bekantskap. Stekes i vitlök (bränn inte den, vi vet alla hur äckligt det är med bränd vitlök).
Och sen mixa ihop det, allt under lyssning av ovanstående radioföljetong.

Och det är faktiskt inte svårare än så, det här är en superb soppa! Och de vitlökstekta trattisarna var den formidabla pricken över i:et!
*pussar på alla fingertoppar och sprätter iväg pussen på dramatiskt kockvis*

Lästips

Jag har inte tid att laga mat nu. Det är resa till storstan i helgen. Men har ni tråkigt på jobbet kan ni under tiden kolla in den här sidan om motioner i riksdagen. Jag har naturligtvis inte källkollat den, men den är rolig. Happy reading!

Höstfotografering

Naturfoto igen! Hösten är ju så fin. Speciellt i Beijers park.

Självgravat alltså...

Koriandergravad torskrygg alltså, ni hör ju hur modernt det låter. Jag har velat göra den här ända sen den dök upp, inte minst för att i framtida mat-samtal kunna slänga mig med saker som "jaså du gillar gravad lax? Ja, det är ju klassiskt, men själv har jag gått över på tosk. Koriandergravad torsk." eller "Ja, jag brukar ju såklart grava min fisk själv. Du skulle pröva det, det är ganska enkelt...". Eller nåt annat drygt.

Grava är att begrava i salt, socker och smaktillsats, enkelt uttryckt, allt enligt wikipedia. Och det gjorde jag, i en plastpåse. Såg inte i receptet vart den färska koriandern skulle vara så jag klippte ner lite av den också i påsen. Och sen in i kylskåpet.

Har hört nånstans att man ska trycka till lite när man gravar så jag la en ost ovanpå. Och sen fick det ligga i 24 timmar. Noga räknat fick det ligga ett halvt dygn till eftersom jag satt mitt i en pizzamiddag när de 24 timmarna var avklarade.
Ut kom detta.

Jag ska säga redan från början att det var torsken jag var mest intresserad av, senapssåsen lämnade jag åt sitt öde denna gång då jag inte är så förtjust i senap.
Och smaken på den gravade skapelsen då? Det var inte helt den sensationen jag hade förväntat mig. Inte helt. En ganska salt och fast klump fisk. Jag vet inte om man ska skölja av fisken lite, men den lilla bit jag stoppade i mig gav mig inget direkt begär efter resten. Dock så gillade jag smaken av koriandern som man kunde ana nånstans långt därborta.

Kantarellmacka 2.0

Jag är ju mycket för det där med det enkla livet. Jag är helt enkelt lite mer svart-kaffe-tjej än cappuccino-tjej, om man säger så. Lite mer ölkväll på stan än bal på slottet. Lite mer hostel än lyxhotell (fast gärna lyxhotellfrukost).

Men enligt all självterapi måste man ju utmana sig själv då och då. Så det är med en viss bävan men ändå mod och djärvhet som jag ska ge mig på att uppgradera min enkla kantarellmacka idag. För att lyxa till det lite.

Så medan en fryst gammal potatis och purjolöksoppa brummade runt i micron så började jag steka lök (i socker, bara en sån sak) och sen svamp.

Sen i med bara goda grejer; vin, grädde, mer smör, ost och kycklingfond (fast det ska man nog vara försiktig med). Det kan ju inte misslyckas. Och sen in i ungen.



Och här är dom, de rara mackorna. Den längst bort är med extraost, den närmast utan. Geggan i muggen är min soppa.

Och det här var så gott att det undslapp mig några förtjusta oh:n och ah:n när jag åt det! Så ut och plocka kantareller med er nu, alternativt spring iväg till torget, innan hösten är slut.

Såsernas sås: bearnaisen

Jag kände att jag nästan förtog mig lite förra veckan när jag gjorde två maträtter. Denna vecka har jag legat lågt, men idag sprang jag på självaste winendine-Adam på stan. Som alltid kan man inte låta bli att ryckas med i hans smittande optimism och jag kände hur jag fylldes med ny inspiration efter samtalet och ville laga mat. Idag skulle det bli en gammal hederlig kött-sås-potatis-middag! Det vill säga ryggbiff med bearnaise.

En snabb titt på ICA visar att bearnaise finns på flaska, plastburk, tetra, plastpåse och som torrpulver.

Så att göra själv känns nästan som overkill. Men man vill ju gärna verka lite genuin, så jag ställde mig faktiskt och kokade vinäger med charlottenlök och dragon och körde hela racet.

Kött-delen av denna rätt var dock inte lika lätt. Jag vet inte, det blev helt enkelt inte lika gott som det var i mina drömmar. Kanske kryddade jag dåligt eller så börjar jag misstänka att jag inte tycker om den rena köttsmaken... inte helt nöjd där.

Så här såg det bländande resultatet ut. Riktigt god sås. Funderar dock på att göra ett blindtest med alla såserna i bilden högst upp plus min egen och kolla vilken jag gillar bäst. Vad tror ni?

Konsthistoria

I väntan på nästa matinlägg måste jag skriva om min nya idol inom konst: Andreas Vesalius. Naturligtvis är detta hämtat ur pågående delkursen inom idéhistorian.

Med den tidens (cirka 1400-tal kanske) nyvaknade intresse för människokroppen och döden så gjorde han träsnitt av flådda människor (främst karlar) och skelett. Dessa var ofta placerade i naturen eftersom man numera började anse att människan var en del av naturen. Dessa verkligt häftiga bilder är ur Vesalius bok, som kom ut 1543. För övrigt samma år som Kopernikus publicerade sin heliocentriska, kätterska världsbild och sen passade på att dö. Det var uppenbarligen ett händelserikt år.



Bilderna har jag snott här bl.a. och upphovsrätten borde väl tillhöra, ja Vesalius själv, död 1564.

Söndagsmiddag for the win

I numera massvis med år har jag spelat innebandy på söndagkvällarna, på Victoriastadion i Lund. Det har medfört att det blivit mycket lite söndagsmiddagar de senaste åren. Men för tillfället är vi nere i tvåan och vänder och därför är matchtiden tillfälligt (jodå, för vi ska upp i ettan igen) ändrad till måndagkvällar. Alltså får man passa på med en söndagsmiddag.

Och då blir det kyckling till middag. Ungrostad sådan med örter och lika ungrostade tomater till. Örterna var timjan, persilja och rosmarin. Det här är fantastiska växter, googlar man lite ser man att jag numera borde ha lägre blodtryck, bättre minne och vara allmänt avslappnad. Jag pillade in mirakelkuren under skinnet på kycklingen och körde in det i ugnen.


Det hela stod en timme i ugnen, och jag lyckades inte med termometer för det var så svårt att hitta tjockaste stället på en liten en-kilos-kyckling.
Tomaterna däremot såg verkligen inte alls ut som på bilden. De var lite mer brunsvarta än de fina röda på winedine-sidan. Misstänker att bilden på winendine är photoshopad, men det är lugnt för det gjorde jag med min också.



Och det här var en fantastisk middag. Speciellt tomaterna, men även kycklingen. Kommer man över den där kladdiga biten att smeta in smör under skinnet på en kyckling så är detta rätten man ska ha en söndagkväll.

Bondbönor...what?

Jag tänkte egentligen gör soppa på bondbönor. Sprang stan runt efter bondbönor. På torget på möllan pekade de på brytbönorna men den gick jag inte på. På hemköp hittade jag bara praktikanter som gömde sig bland hyllorna och de ryckte hjälplöst på axlarna och visste inget om bondbönor. Jag ville morra nåt om dagens ungdom men eftersom jag inte själv är säker på hur bondbönor ser ut så höll jag käft. Flickan på Mårtenstorget i Lund var vänlig nog att berätta att bondbönor mest finns en kort tid på sommaren. Vem kunde ana att det var sån säsongsmat vi höll på med här. Ramslök till ramslökssoppan vågade jag inte ens fråga om. Så jag suckade och la de recepten i högen "att göra nästa sommar".

Istället är det höst nu, det vet jag för jag fick blöta skor när jag var i Svedala idag. Så jag bestämde mig för nåt mysigare än bönsoppa, dvs fiskgryta med aioli. Det trevliga med den här rätten är ju just aiolin, jag har nämligen bestämt mig för att göra mer saker från grunden. Här ser ni grunden.

en aioli blir till

Vispvispvisp.
Och sen skalade jag ett ton räkor och kokade en buljong på skalen. Var väldigt nära spara krafset och hälla bort buljongen när jag silade. Det är ju oftast så man gör när man häller av kokvatten.

Och sist liksom börja om i grytan med fänkål, salladslök, fisk och buljong. Fänkål är ju så gott, jag tror jag skulle kunna leva på det. Om man fick aioli till. Denna aioli blev förresten kanske lite lös, den rann ner lite i fisksoppan, det är nog inte meningen.

Och där satt jag och mumsade i mig till lyxfällan-repris på tv3 sen. Sicken livstilsblogg detta är!

Fiskbullar fiskbullar, ge mig lite fiskbullar...

Det finns mat som man trodde att man hatade. Oftast för att man har fått äta en annan variant av dem som inte är mat egentligen. Jag tänker på skolans tomatsoppa. Eller fiskbullar på burk. Eller vaniljkräm på påse. Sen när man växer upp inser man att dessa har sina motsvariheter i riktiga livet och där är de jättegoda.

Idag har turen kommit till hemgjorda fiskbullar, en rätt jag inte ens visste fanns som hemgjord. Så här glad blir man av det:


Och jag lovar att himmelskt goda dofter spred sig i min lilla etta när jag kokade samman morötter, purjolök, vitpeppear och vin. Och ingen selleri, för det gillar vi inte. Sen koka fisken i det, smeta ihop det med potatismos och steka i rundliga mängder smör, det är klart det blir gott!

Såsen däremot är jag lite betänksam över. Egengjord buljong smäller ju högt på himlen. Dock så såg jag inte att man skulle reda av den på nåt sätt. Det blev alltså en ytterst välsmakande men väldigt plaskig sås. Inget ont i det, jag hällde upp det som en såsspegel på tallriken (minus spegelfunktionen för den var inte så blank).


Riktigt god lunch!
Notera också hur jag på winendine-vis har börjat luta tallrikarna vid fotografering! Man lär så länge man lever.

På't igen bara!

Efter en av de sorgligaste valresultat jag har varit med om så var måndagen ganska deppig. Hade tänkt laga nåt gott då, men det kom liksom av sig. Istället stod jag med 600 andra på ett regnigt möllan och lyssnade på talare som hade dålig mikrofon och knappt hördes. Symboliskt nog.

Idag är det dock lite ljusare. Kan bero vädret, men jag känner att kom igen, snart är det val igen, bara 4 år kvar nu. Det här fixar vi! För att muntra upp mig själv lite så gjorde jag maten idag istället. Och det stod lammfärsbiffar på menyn. Egentligen har jag redan gjort det här en gång när mina föräldrar hälsade på, men då var det inte lammfärs. Det blev ganska väl emottaget i alla fall. Idag var det äkta lammfärs.


Tomaterna däremot hanns inte med (det är faktiskt en del att plugga på idéhistoria). Å andra sidan har sett att de dyker i andra recept i framtiden som jag tänkt göra. Så oroa er inte, det blir ugns-tomater nån gång.

Och det här blev fint. Jag kanske hade lite ojämna relationer av innehållet i biffarna då jag inte gjorde full sats och råkade dessutom ha ner lite av västerbottenosten från senast. Så här ser ni min uppmuntringsmiddag:

Och uppmuntringslunch imorgon. Och middag imorgon, det blev ganska många. Men det gillar vi!

Edit: ja, ni har väl alla sett bästa kommentaren till valet på plattan dagen efter!

Folkets park

Jag har seminarium idag. Mitt första. Satt och läste platons "Gästabudet" igår och försöker komma på smarta grejer att säga om denna lilla dialog. Den handlar om en massa män (såklart) som samlas för att supa. Och varje man som ligger runt bordet ska ge ett tal till kärleken. Det är uppenbart att ingen av dem varit kär för de lovordar kärleken högt och rent och strör superlativ runt sig. Hjälten Sokrates däremot vet givetvis vad han talar om och håller en flera sidor lång monolog.

Detta var min torsdag. För att klara tankarna lite så gick jag ut och fotade i folkets park på kvällen. Ni som var med på malmö by light-tiden känner igen stilen.

Dillstuvad potatis

Ok, det har varit mycket nytt och jag har inte hunnit laga nyskapande mat på länge utan det har blivit gamla godingar som hamburgare från frysdisken, enportionare och linssoppa. Idag var det dock dags och jag bestämde mig för ikea-klassikern lax med dillstuvad potatis. Winendine föreslog varmrökt lax, men det går inte. Det föråt jag mig nämligen på sommaren 2003 när jag jobbade som servitris och det var det billigaste på menyn och alltså det som helst serverades till personalen när kockarna inte orkade göra p-mat. Vilket var ganska ofta.
Jag valde gravad lax istället.

Det här påminner om hur jag gör mina vitsåser. Men brukar inte safea med att ta ut halva redningen. Det är ett smart drag, men idag behövde jag nästan allt i alla fall. Vispvispvisp. Och sen i med dillen (notera, färsk dill ;) och osten, i mitt fall västerbottenost.

Titta titta! Det blir bara extrema närbilder idag för jag har så stökigt i mitt kök så jag vill inte riskera att få med nåt runtomkring.

Anyway, potatis är svårt att koka så att det är "några minuter ifrån klar". Jag brukar pröva mig fram när den är klar, men då är det ju redan för sent liksom. Så här körde jag på 25 minuter blankt och det var lite för länge det.

Men i med det också. Och här ser vi resultatet.

Och det smakar... tja, ostsås med potatis i. Nä, jag skoja, men lite mer salt skulle det nog varit i. Och inte så kokt potatis. Men en härlig torsdagsmiddag.

Sunrise in Botan

Alla fotografer snackar ju om det fantastiska ljuset i gryningen och skymningen. Tänkte att jag måste testa det nån gång. Sagt och gjort, i morse ställdes klockan på fem och när solen gick upp var jag i Botaniska trädgården i Lund.

Jag tänkte slänga upp lite kort på mitt konto på fotosidan.se, men upptäckte nu att som icke-betalande medlem har man en kvot på endast 10 bilder. Snålt. Jag börjar tröttna på fotosidan. Hur svårt kan det va att knåpa ihop en egen.

Under tiden får ni titta på några blommor och blad här istället.

Plommonclafoutis

I min bekantskapskrets är det en ständig diskussion om pannkaka, våfflor mm är mat eller dessert. De flesta verkar tycka att det är dessert så länge det inte är fläsk i. Jag har endast hört det föga övertygande argumentet "men det är ju inte riktig mat".

I min familj däremot äter vi våfflor och plättar som lunch/middag. Och vi besudlar inte pannkaka med fläsk. Plommon däremot har vi aldrig testat. Överhuvudtaget var plommonclafoutis eller flognarde som wikipedia föredrar att kalla denna pannkaksliknande rätt helt obekant innan det kom upp på winendine. Därav googlingen. Men det verkar ju förhållandevis enkelt och jag räds inte att testa.

Så i med plommonen i en form. Eftersom jag bara körde halv sats blev det bara 3. Två gula och ett blårött.


Vackert. Sen lite ägg och mjölk och mjöl och smör och socker till en smet som naturligtvis klumpade sig. Skit i det, tänkte jag och hällde (efter lite mellan-fotande) över det över plommen.

Jag körde det i ganska prick 40 minuter i ugnen, det verkade liksom inte bli bättre än så. Och den var gud så snygg när jag tog ut den. Tyvärr hade den rasat ihop lite när jag hade mixtrat klart med alla skruvar på mitt nya stativ. Rookie. Så istället får ni en bild på den på fat.


Kan erkänna att detta är ganska dessertartad rätt, men eftersom det var lunchtid och den stod där och såg god ut så fick det bli lunchen. Sen fick jag i och för sig dåligt samvete över att jag har dålig mathållning och käkade en upptinad potatissoppa till dessert :)

Och ja, detta var kalasgott, pröva det.

Skolstart

När jag började matte 1998 så satt jag och antecknade frenetiskt i två timmar. Det var en rivstart. Nu, 12 år senare, satt jag snarare tillbakalutad och lyssnade på föreläsarens introduktion till ämnet. När föreläsningen var över hade jag skrivit en rad.

Strängt taget var jag kanske inte så avslappnad utan snarare utmattad, jag hade burit omkring på inte en, utan två kassar med böcker på förmiddagen. Här ser ni hela högen:

Och det här är inte alla. Men vilka titlar, jag myser! Äpplet har jag lagt dit för det inte ska råda nån tvekan om att Kristianstadsgatan 13 numera är kunskapens hemvist. Jag har redan läst om försokraterna, Sokrates, Platon och Aristoteles i de fem översta böckerna. Jag ligger i och för sig lite före schemat då, men den käcka gamla projektledarfrasen ”du har ju hela helgen på dig” gäller inte här då jag ska ta en tur uppåt landet i helgen.

Naturligtvis är det lite roligt att upptäcka Lund igen också. Det är inte mycket nytt under solen, men lite. Till exempel så har 2-kronors-kaffet i automaterna nu blivit 3-kronors-kaffe. Dessutom så har de byggt om AF-borgen (minns faktiskt inte riktigt hur det såg ut innan, men inte så här iallafall) och nu är det en ljus lässal med café där nere. Hur fint som helst.



Så, nu har jag inte tid att blogga längre, nu är det tillbaka till böckerna som riktig student.

Studentlunch

Jag är ganska upptagen nu för tiden, då jag blivit studerande igen (mer om det i en alldeles egen post, jag förstår ju att det är många av er som vill veta hur det går i divans fortsatta liv). Men mat måste man ju ha och jag har länge kikat på denna lunch. En schnizel alltså. Jag kan lika gärna bekänna på en gång att jag inte hittade nåt kalvkött och idag var inte dagen att springa runt i massa affärer att leta.

För er som bor längre bort kan jag berätta att det har brunnit i videobutiken vid min ICA. Detta gör att ICA är stängt av rökskador och naturligtvis går alla kunder till stora ICA (s.förstadsgatan). Men stora ICA är inte så stort som det tror utan köerna gick genom hela affären (I am not kidding you) ända bort till köttdisken. Så kalvköttet är förlåtet.

Persiljan och salladslöken köptes på torget. Det är ju trist att man måste köpa ungefär ett kilo persilja för sin lilla smörklump.


Å andra sidan, så var det smöret som gjorde hela den här rätten. Så gott smör! Klipp ut receptet och klistra in i din privata receptpärm.

Min potatissallad smakade en aning mycket (läs "bara") citron, det är ju så svårt när det bara står måttangivelser på en av ingredienserna. Det blir så relationslöst.

Köttet då till sist. Dubbelpanering var en ny grej för mig, lite lyx sådär. Men det blev väldigt bra till slut och inte alls svårt att steka med exakta värmeangivelser.
Så fint!