Salviakyckling och citronrisotto

Igår, hemma hos en kompis, käkade jag 2010 års godaste middag. Lätt. Så det kan ju kännas lite otacksamt att dagen efter ställa sig och laga mat själv när smaklökarna har peakat på det sättet. Men sen stod ändå min salviakruka i fönstret och såg ensam och ledsen ut, så jag bestämde mig för att åtgärda det med en salviakyckling och citronrisotto.

Det var en massa knepigheter med det här receptet. Det första uppenbarade sig på en gång: hur delar man en kyckling? Jag styckade upp den i delar som inte kändes alldeles naturliga med tanke på vilka krafter jag fick ta till. Problem nummer två är att jag inte har någon järngryta. Men min stora kastrull har åtminstone inga handtag eller knoppar som kan smälta, så det borde väl funka. Problem nummer tre var att när jag läste "Lägg allt i en järngryta" så la jag allt i en järngryta (ja, kastrull då). Tre rader längre ner erfor jag att "allt" inte inbegrep vitlök och svamp. Palla fiska upp.



Risotto däremot, är något av min specialitet. Citronrisotto har jag aldrig testat och mascarpone var en ny bekantskap överhuvudtaget. Men efter att ha gett den min fulla uppmärksamhet och kärlek i en halvtimme så stod vi på god fot med varandra. Den var klar ungefär samtidigt som kycklingen i ugnen.

Fotona nu för tiden går ju inte att lyckas med. Om det inte är mörkt ute när man börjar laga mat så är det det när man är klar och dagsljus på fotona kan vi nog inte räkna med förrän i mars igen.



Anyho, här ser vi söndagsmiddagen. Risotton blev som sagt fantastisk. Kycklingen var väldigt fint gjord, köttet var precis klart. Smaken däremot lite mesig. Och utseendet under all kritik.