Rabarbersylt som inspiration

När man får tag på inspirerande saker känner man sig lite mer levande ett tag, lite närmare allt som är viktigt. Så var det när jag i helgen hörde två 40-åriga killar som just hade börjat på simhopp. Så var det också när jag såg dagens inspirerande winendine-recept (ja, rabarbersylt är viktigt). Men framförallt var det så under dagens matlagning när jag lyssnade igenom Timbuktus nya Sagolandet. Han är mörkare än jag någonsin hört honom, och när sylten kokat klart är jag riktigt låg. Men vilka fantastiska textrader han klämmer ur sig! Jag blir sugen på att skriva, skriva och åter skriva.

Men först har jag en wishlist på mat som jag ska hinna med och idag var det rabarber och vaniljsylt som stod på tur. Vi hade mycket i vår lilla trädgård hemma, men vi hade inte rabarber och därför är det för mig en ganska okänd... grönsak? Frukt? Bara en sån sak som att man skulle skala rabarber var för mig helt okänt. Men vad fint det blev!

Rabarberna kokade med den otroligt lilla mängden vatten som låg och puttrade på botten av kastrullen medans rabarberbitarna mest hade en angenäm ångbastu några våningar upp. En kvart senare plus en skvätt vatten till var det lite mer rinnande och alltså dags att vräka i socker med pektin, läs om det, en ytterst komplicerad struktur med släta och håriga regioner.
Ett självklart komplement till den nykokade sylten var ju glass och här ser vi exempel på det.

Jag vill påstå att det här är den bästa sylt jag nånsin har lagat (utom kanske en lingongsylt som jag gjorde hösten 2000). De sura rabarberna riktigt smälte samman med det söta pektinet, och ovanpå det ett sting av vanilj som alltid är bedårande.