Mitt liv i en dilbert-strip

Om man som jag har ett namn som blir fel 99 gånger av 100 (fick för övrigt felstavning i mailadressen på mitt nya konsultbolag, samma felstavning som det står på 500 visitkort som ligger kvar i någon låda på mitt gamla konsultbolag), ja allltså har man ett sånt namn så önskar man bara att folk skulle sluta försöka att tänka själva. Och ALDRIG ANVÄNDA NÅT ANNAT ÄN COPY PASTE.

Men icke. Idag när jag slitit mig i håret i några veckor för att mitt UNIX-konto varit paj (från födseln) såg jag att mitt unika id (ihoptråcklat av för och efternamn) var felskrivet i en path som förmodligen gjorde att hemkatalogen inte kunde skapas/mountas (har inte riktigt koll på detaljerna där). Än en gång; att nån sitter och skriver in dessa saker för hand. Fortfarande. År 2011. Och dessutom misslyckas med det! Det kan ju göra en gråtfärdig.

Dessutom så kan inte detta ordnas trots att både jag och kille på HP nu sett problemet. Han får nämligen inte lägga något ärende på detta då jag inte har access till IT-support trots att jag har beställt som en galning allt som börjar på support och min chef har ett heltidsjobb med att godkänna alla mina beställningar. Kanske har även den ett felaktigt id inskrivet nånstans djupt ner i gömmorna, det är det ingen som vet.

Så jag gick hem tidigt idag och gjorde fänkålscappuccino i ren uppgivenhet över världens idioti. Fänkål, min favorit-grönsak! Men det var ingenting som blev bättre av det, den såg inte alls ut som Winendines mysiga cappuccino. Men jag tog Adam på orden (i kommentaren till förra inlägget) och ett par ganska mediokra bilder blev synnerligen stylade idag.


Det smakade ok, kanske litta mjäkigt. När jag hade ätit upp detta hade jag några deciliter kvar. Hällde det över nykokt pasta, la en äggula ovanpå och täckte allt med fusk-parmesan och svartpeppar. Mm, vardagsmiddag!